Hon hamnar i svackor ibland, min älskade dotter, och då tvivlar hon på att hon duger. Det är nog mänskligt och säkert något som alla gör då och då, även om vi inte pratar så mycket om det. Men även om det kanske hör till att tvivla på sig själv ibland, så gör stunderna då hon vacklar så ont i mitt hjärta. Hon ska inte vackla! Det finns ingen som helst anledning att tvivla. Hon är ju bäst i världen!  

Jag kan sätta ord på allt hon gör bra, på hur fin hon är som människa. Godhjärtad och klok. Rolig och pålitlig. En klippa och en förebild. Men hur mycket jag än försöker övertyga, med ord, exempel och kramar, verkar det jag säger och gör inte spela någon roll. För när hon vacklar, så gör hon det inifrån.

Hon kan bara se fel då. Ledsen är hon och med vemod målar hon upp en skev och felaktig bild av sig själv. Jag och maken gör vad vi kan för att stärka och bygga upp dotterns inre tilltro till sin egen person. Försöker hitta knep som ska få henne att se att hon duger och är perfekt precis som hon är. De flesta knepen kan tyckas lite töntiga, men jag tror faktiskt att de gör nytta. Knepen är sådana som vi alla skulle kunna ta till, vid stunder då vi svajar.

DU ÄR BRA!
Vid tandborstning står vi vid spegeln och tittar på oss själva. Vi står bredvid varandra, dottern och jag. Nä, inte maken. Just den hör övningen tycker han känns för töntigt. Men dottern och jag står där och tittar på vår spegelbild. Vi tittar oss själva i ögonen och så talar vi om för vårt jag  vad vi gillar i det vi ser. "Du har fina ögon" kanske vi säger, eller "du är snäll" eller "jag tycker du är rolig". Det känns bra att höra sådant, även om det är från en själv. Kanske är det extra viktigt att vi säger sånt till oss själva, som en motvikt till allt dumt vi annars kanske intalar oss.

HÅLL INTE FAST VID DET NEGATIVA
På kvällen när man lagt sig, växer sådant som känns litet på dagen ibland till sig. Då kan det lilla bli stort och svårt att hantera. Något vi också kör med och övar mycket på, är att inte hålla fast vid de negativa tankar som kommer över en. Det som är negativt ska man försöka låta swisha förbi. Låt de dra förbi som en svag bris. Negativa tankar kommer, man kan inte stoppa dem helt, men man kan hindra sig själv från att klamra sig fast vid dem. Låt de komma och låt de gå. 

HJÄLP KROPPEN ATT SLAPPNA AV
Negativa spänningar kan göra att det blir svårt att slappna av och hitta lugnet inför natten. För den som är liten kan det vara skönt att ha en svag nattlampa tänd. När man sen lagt dig och gjort färdigt med alla nattningsprocedurer; Ands lugnt. Känn hur du ligger tungt mot lakanet. Känn hur du andas. Om det är svårt att ligga still, att slappna av, så spänn tårna. Spänn hårt, hårt, hårt och släpp. Spänn rumpan. Spänn, spänn, spänn och släpp. Händerna... (Här någonstans brukar den goa gäspen komma.) Upp med axlarna mot öronen ... släpp. Skrynkla ihop ansiktet ... och släpp. Ands lugnt. Känn hur du ligger tungt mot lakanet. Känn hur luften åker in och ut genom näsan. (Eller munnen om du föredrar det.) In åker den och sedan ut, helt av sig själv. Känn luften vidöra läpparna. Låt känslan av andningen uppta hela ditt jag. Kommer tankarna - låt de bara vara och känn din andning. 

Den avslappningsövningen har vi kört som ett mantra, så den kan dottern själv nu. Den är bra. 

LYFT DET SOM ÄR POSITIVT
Vissa kvällar går det troll i att fastna i det negativa och vid sista självkänslesvackan, var det dags att ta till nya knep. Jag fyllde en liten burk med tomma lappar och på burken klistrade jag sådant som vi svensklärare brukar kalla för startor. Varje sida av burken fick en egen starta, alltså en början på en mening, och varje kväll innan läggdags åkte burken fram. Burken och pennor i fina färger. Alla i familjen fick en varsin tom lapp, valde en egen mening att skriva kring och på så vis lyftes något positivt från dagen. När man skrivit klart fick man välja om man ville läsa det man skrivit högt eller inte. 

Hon tar sig ur sina svackor, det gör hon alltid. Det gör vi alla, på ett eller annat sätt. Nu sist körde vi peppracet och gjorde det där med lapparna och burken i en vecka eller så och vips var dottern sitt vanliga glada jag igen. Mjukt tuff och positiv. Och kanske stämmer det som man säger, att man reser sig som en starkare person än den man var när man föll.

Att jag kom att tänka på allt det här var för att den där burken idag kom fram från någon gömma. Även om vi är rätt stabila allihop just nu, så blev det faktiskt att vi skrev en varsin lapp på kvällskvisten. Det är aldrig fel att öva det där att tänka positivt och vara snälla mot sig själv själv. Självkritik är bra, men man måste också ge sig rätt att sätta ord på det man gör bra.