Dottern och jag var på bio idag. Vi såg en film. En tecknad, som rörde till tårar, så fin som den var. Under bilfärden hem pratade vi om filmens budskap och vi enades om att det kunde sammanfattas typ såhär: 

Det som är viktigt i livet är sådant som man kan se med hjärtat, känna med hjärtat. 

Det är bara med hjärtat som man egentligen kan se. 

Hjärnan försöker vara logisk och jobbar frenetiskt med att reda ut vad som är rätt och vad som är fel. Men hur smart man än är, hur briljant hjärna man än har, så hjälper det inte alltid att endast tänka. Man måste koppla bort hjärnan ibland och bara lyssna inåt och låta känslan från hjärtat och maggropen bestämma. För att bara lyssna på hjärnan tror jag inte leder till sann lycka. 

Samtidigt kan man ju inte alltid följa hjärtat, för ibland är ju det alldeles för irrationellt och dramatiskt. Men i kritiska frågor eller tider då man varken vet ut eller in, då bör man ta sig tid att lyssna på hjärtats röst. Hjärtat vet i regel vad som är sant och vad som verkligen är viktigt. Så om du tvekar i ett beslut, eller känner dig osäker och vilse - titta inåt och se vart hjärtat leder dig. Vågar du följa och gå till det du ser? 

Typ så sa filmen. Den sa också att man inte ska vara rädd för att behålla barnet i sig. Barnet finns alltid där oavsett hur gammal du är. 

När jag tänker efter kan jag ganska enkelt se vilka vuxna som inte släppt taget om sitt barna-jag. Man kan se det i glittret i blicken eller höra det på skrattet. Hjärtliga klingande skratt tycker jag avslöjar. Ibland är det klädval som visar barnet där inne, färgval och små detaljer. En knapp. Ett örhänge. En tokig slipsnål. Vissa handlingar, som halvgalen impulsivitet. Särskilt när man ser de barnbajakande vuxna umgås med barn, då vet man  att här har vi en med ett skal som är gammalt, men med en själ som är ung.

Skål för unga själar och högljudda hjärtan.