Det är lördag idag och för mig och sessan är det sista lördagen på sommarledigheten. Maken har jobbat en vecka redan, så han är lite grann inne i vardagslunken. Men inte vi. Inte än, men snart. Om jag har ångest? När inte alls. Jag har ju varit ledig nästa hur länge som helst. Och jag gillar ju att jobba, likväl som jag gillar att var ledig. Sista lördagen på ledigheten brukar man vilja mjölka semesterkossan på det sista, men det är kring 15 grader ute. Det blåser, regnar och är inte vidare angenämt alls. Himlen är tjockt grå. Varför är det så? Varför är det höst mitt i sommaren?

Hur som helst fick jag efter den sedvanliga långfrukosten ut familjen på en promenad till dit där bilen stod parkerad efter gårdagens festligheter. Det finns inte mycket annat som reparerar en sömndrucken och lite dimmig gamling, som en promenad i regnet. Sessan fick lurar med favoritmusiken i öronen, så hon trampade nöjt med. Regn, vind och trötta föräldrar till trots. I love promenader. De ger tillfälle att prata på riktigt, utan att skärmar eller annat stör och tar fokus. 

Halvvägs på vår promis stötte vi in i en hamburgerrestaurang och där tog vi paus. Spontana lunchpauser vid hamburgerrestauranger sätter mig alltid i något av ett dilemma. Vad kan jag äta här? Vad är värt att äta här? Ska jag ens äta här, eller ska jag hålla mig tills dess att bättre alternativ erbjuds? Idag var valet enkelt. Det har varit en konstig helg, för även om jag ställts inför ett faktum som säger mig att jeansen i garderoben har gått och blivit trånga, så har jag gett mig hän. Fest igår och jag kände inget som helst behov av att hålla igen, utan njöt hejdlöst av umgänget och allt som erbjöds ur skålar, fat och glas. Och trots en mage som svullet vittnade om mitt frosseri, kunde jag erbjuda maken en härliga och ohämmad variant av mig själv, när resten av huset sov. Ibland känner man ju sig inte som sitt snyggaste jag efter ett ätrace, men igår var jag behagligt oberörd. Och idag på restaurangen var valet att äta ganska lätt. Vissa helger är bara sådär att jag skiter i allt och njuter skoningslöst.   

Inläggets titel kommer av att jag nyss klev upp ur badet. Och trots av att det är augusti ägde badandet rum i ett badkar med skum och inte i ett hav med maneter. Tro det eller ej, men jag föredrar det sistnämnda. Det blev ingen träning, utan ett badkarsbad. För mig blir det lätt så, att när jag äter som en gris, känns inte träningen så lockande. Man är mätt, svullen och inte direkt alert. Så träningen byttes mot ett bad och lite läsning. Några sidor kunde jag ta mig igenom innan det började krypa i kroppen. För ätandet gör varken till eller från på min rastlöshet. Den är konstant. I min ansträngning att hitta lugn, blev det Spotify och den italienska sångerskan Alice. Särskilt hennes Prospettiva Nevski är en skön favorit. Eller Farfallina. Vilket härligt språk det är. Italienska. 

Mindre härligt är att höstens fotbollssäsong kört igång. För att höja stämningen frågade maken om vi kanske inte kunde ta och tippa ihop. Tippa på de stundande matcherna, för att höja spänningen. Inom mig rynkade jag pannan och skakade på huvudet. Vilken spänning? Känner han inte mig alls? Men det var fint av honom att bjuda in sådär, så självklart ska vi tippa. 

Jag ser fram emot i morgon, när vi blivit miljonärer. Då ska jag byta Gubb-Mercan mot en fräck BMW, köpa mig ett par jeans en storlek större och kanske boka en weekend till Toscana.