Det är lördag förmiddag och inte förrän nu såhär på sena förmiddagen häller jag upp dagens första kopp kaffe. Jag är bakis för första gången på länge. Huvudet är tungt, stegen långsamma och rösten rosslig och trött. Jag var ute med jobbet igår och tillät mig själv att släppta på tyglarna. Jag åt, drack och levde utan att kalkylera konsekvenser. Jag behövde det. Det var befriande och skönt. 

Att vara bakis är att befinna sig i ett ganska behagligt tillstånd och jag ser fram emot en dag där jag gör absolut ingenting. Eller nja, städa behöver jag nog. Jag har väntat hela veckan på att huset ska städa sig själv, men väntan har varit förgäves, så idag får det nog bli av. Men något annat från duktiglistan tänker jag inte bocka av. Idag ska jag bara vara.

Veckan som gått var en galen en. Halvårskontroll i måndags, där läkaren på ett icke övertygande sätt konstaterade att han trodde att allt var lugnt. Världskrig med Sembo, som vi bokat vinterresan med och som gör allt som står i deras makt för att skinna oss på pengar. Konflikt med maken och känslostormar med sömnlösa nätter och övermäktigt illamående som biverkning. 

Dessutom är det höst på riktigt nu. Över staden vilar ett grått molntäcke. Det hänger så lågt att det nästan går att ta på och det håller sol- och dagsljuset borta på ett mycket effektivt sätt. Blött regn från sidan, äcklig vind och konstant brist på ljus. Dagen i sig ger inte mycket energi. Det är härligt att nya dagar kommer och jag är tacksam för varje ny jag får, men det krävs en liten ansträngning att göra något bra utav dom. Och just den här veckan var en som tog lite mer än vad den gav. 

Så igår dränkte jag veckan i alkohol. Den var värd just ett sånt öde. Idag slickar jag mina stridssår och gläds åt det faktum att jag hittat ett jobb igen, där jag omges av glada som jag kan vara mig själv med. Det är guld värt att ha ett jobb där man trivs. Guld värt och inget man kan ta för givet.