När jag nyligen började samla på mig vatten, ville min läkare kolla upp min hälsa ordentligt. Han har uteslutit och hållt koll sedan ett par år tillbaka och det tycker jag känns rätt tryggt. Det är inte det att jag är nojjig med sjukdomar, men ibland undrar man ju varför man mår som man mår, när man inte riktigt mår som man ska. Så jag har inget emot att bli kollad.  

Nu precis har jag gjort en sån där CT. En röntgenvariant där man får kontrastvätska insputat i blodet genom en nål stort som ett mindre sugrör. Man åker in i en tubliknande historia och när tuben snurrar runt  tar den bilder av ens innersta inre. Nä, jag tänker inte så mycket på sjukdomar, men den här undersökningen var jobbigare än vad jag hade räknat med. I ärlighetens namn vet jag egentligen inte riktigt varför jag blivit röntgad och det är det som gör undersökningen jobbig. 

Läkaren har inte sagt det rätt ut, men det är klart att det är djävulssjukdomen han vill kunna stryka från listan. Vad annars liksom? Jag har varit i det här väntrummet så många gånger, med mamma och med mormor, att jag riktigt ser ordet skrivet på väggarna. Cancer. Jag är så trött på det jäkla ordet. Trött och riktigt arg.

Mannen och kvinnan bredvid mig jämför ljudligt sina sjukdomshistorier, som båda har inneburit tuffa fighter med diverse tumörer. Han hade blivit av med sin arm. Hon med sitt bröst. Och än var det visst inte över. Jag lider med dom, men det hade inte gjort mig något om dom suttit tysta ett tag. 

Fast idag finns ingen tid för oro. Idag är en stor dag. Syrran står i centrum och hon ska hippas. För hon ska stå brud. Så, så fort de dragit ur nålen, är det bara att släppa och dra iväg på fest. 

Röntgensvaren kommer väl tids nog. Under tiden jag väntar är det bara att andas, leva och njuta. Och det ska jag göra sen med. Efter att jag fått svar. Oavsett.