Jag var i sjuårsåldern. Minnena är mest förknippade med bilder och inte så mycket med känslor, vilket är konstigt, eftersom tankar och känslor måste har stormat rejält. Jag minns i vilket fall hur jag sakta och som vanligt efter skolan, traskade den korta biten från skolbussen hem till vårt gula kedjehus. Det var vår. Jag minns att jag tyckte det var underligt att vår fula Ford Sierra mötte upp mig på vägen där jag gick. Jag tror det var min storebror och min styvfar som satt i bilen. Vilka det än var, så minns jag att de var stressade.

Mamma jobbade på sjukhemmet som låg en bit ifrån där vi bodde. Hon hade ramlat ihop på jobbet, fick jag veta. I hissen, eller strax utanför, hade hon tuppat av och man trodde att det kunde vara för att hon slarvat med maten. Mamma jobbade skift och var alltid i farten. Vi bråkade en hel del, mamma och jag. Men även om jag inte visade det, var jag så oerhört stolt över henne. Hon var så fräck. Så stark och tuff. Hon viste vad hon ville och lät ingen sätta sig på henne. Och hon var vacker. Det var viktigt för henne, det förstod jag. Hon var hård mot sig själv och svarade alltid "jag har precis ätit" när vi blev bjudna på mat eller spontanfika. Så, att hon ramlat ihop, det trodde man var för att hon pressat sig själv för hårt. 

Eller, det var i alla fall så man sa till mig då. Sanningen, som så småningom inte gick att hålla gömd i dunkel, som man bara en viss tid kunde hålla hemlig för oss barn, var att mamma hade segnat ner på jobbet och drabbats av ett kraftigt epilepsianfall. Att en tillsynes alldeles frisk helt plötsligt får krampanfall sådär, är ett tecken på att något är allvarligt fel. Och det som var fel, var något som man tror aldrig ska drabba en själv.

Min mamma hade cancer. En elakartad hjärntumör.

Tumören var stor och den satt illa till. Chansen att överleva var bara några få procent och så fort svaren på röntgen hade kommit gick ilfärden till sjukhuset och specialisterna i Lund. Akut operation. Långvarig sjukhusvistelse och lång och hård behandling med strålning och cytostatika. Den satans cancersvulsten fick sig en sån rejäl omgång att den så sakteliga gav med sig. Under hela den tuffa tiden, gav mamma aldrig upp sin kämparanda. Hon gör aldrig det, min mamma. Hon är inte den typen. Hon håller fast vid livet och ger aldrig upp.  Jag minns inte att hon någonsin visade för oss att hon mådde dåligt, även om hon gick igenom ett helvete. Jag minns att hon kräktes ofta. Att jag vid några tillfällen hittade henne i anfall på golvet. Men hennes styrka gjorde att jag inte minns något om att jag var rädd.

Efter kampen och segern mot det som inte kan vara något annat än djävulens påfund, fick hon några bra år. Hon försökte leva livet som hon hade levt det förut. Håret hade hon blivit av med för evigt, men peruken hon fick bar hon upp med rak rygg och hakan i vädret. Fast ju fler år som gick, desto mer märktes spåren av strålningen. Cancern hade visserligen fått på tafsen, men en negativ effekt av behandlingen, var att även de friska cellerna och de viktiga kopplingarna i hjärnan hade fått ta stryk. För varje år märktes det mer och mer hur stor skada behandlingen faktiskt hade orsakat. Kroppen gav så sakteliga vika och min mamma började förändras. Mannen lämnade henne. Jobbet redde hon inte längre ut. Så kom en stroke och sen en till.    

Ju mer min mamma gick igenom, desto mer förändrades min och mammas relation. Vi blev tightare och gång på gång har jag, med syskonen i ryggen, stridit allt jag kunnat, med myndigheter och beslutsfattare, för att mamma ska få ett så bra liv som möjligt. Idag bor hon i en servicelägenhet med assistanshjälp dygnet runt. Kroppen är trött och talet och motoriken finns inte riktigt där, men fanimej att mamma ger upp! I ögonen ser man att hon håller vid. Och klagar gör hon aldrig, även om hon har all rätt i världen att vara bitter och sur.

Det som gör mest ont i mig är att de som ser henne nu, assistenterna och alla andra, de vet inte vem hon egentligen är. Kvinnan i rullstol, som har svårt att hitta orden, som de delar maten i småbitar för och matar med sked, hon får inte dömas till sitt yttre. För där inuti bor en Disco Queen. En partyprinsessa som äger fett på att hålla tusen bollar i luften och som med orädd blick inte tvekar när det gäller att skratta djävulen rakt upp i ansiktet.     

Ni vet uttrycket "Det finns en mening med allt." Det uttrycket stämmer inte. Det håller inte. 

Min mamma, som inte gjort något för att förtjäna det, har drabbats av en sån oerhörd massa elände och skit. Det finns ingen som helst mening med de fighter livet erbjudit henne. 

Rent orättvist är det.