Idag tog jag beslutet att det var dags för tvagning. Jag kliade mig lite på hälen och när huden flagnade och föll av i stora sjok, förstod jag att tid behövde avsättas för en ordentligt grovrengöring. 

Först tänkte jag fel. Jag lindade av den fortsatt blåslagna och satte ändan i badet. Det är där den allmänna tvangningen numera sker. Att duscha ståendes, utan att blöta foten, är ju stört omöjligt. Med hela mej i badet började jag så sakteliga skrubba bort det på foten som borde tvättats bort för länge sedan. Snart förstod jag dock att foten behövde ett alldeles eget bad. Ofräscht hade det varit om jag blev sittandes i resterna av det som föll av. 

Nu känns foten ren och redo för morgondagens stygnborttagning. Tilläggas bör är att jag ju förstås inte har varit och pillat på området runt såret under tvättproceduren. Infektionsrisken finns ju kvar, så såret är skyddat av ett rejält plåster, som jag inte ens vågar tänka på att pilla på. 

Det fina vädret har lockat till promenad och promenad går bra, så länge kryckorna följer med. Det gick inte att lägga dem helt åt sidan. Inte om man vill leva någorlunda aktivt. Och det vill man ju.