Foten gjorde mindre ont när jag vaknade i morse och den har heller inte plågat mig nämnvärt under natten. Det går helt klart åt rätt håll. 

Kl 10 hade jag tid för att lägga om såret uppe på Movement och på informationen till tabletterna stod det att det var jag själv som fick avgöra om jag var i kondition att köra bil eller inte. Trots makens rynka i pannan var det klart att jag kunde köra! Tabletterna kände jag inte av och vänsterfoten behövde inte beblanda sig med bilprojektet över huvud taget. Vi har ju en gubbabil. En automatare. 

Så maken for till jobbet och jag började förväntansfullt göra mig iordning. Vet inte varför jag tyckte det skulle bli så spännande att se foten utan bandage. En konstig läggning kanske, eller bara ren och skär nyfikenhet. 

Anna på Movement gav mig beröm för att jag varit duktig som hade belastat lagom. Svullnaden var som förväntat och ingen ny blödning hade tillkommit. Bra, då har jag inte sprallat för mycket. Svullnaden kommer hålla i sig länge, så långt som upp till ett år. Stackars fot. Stygnen satt inte helt där jag förväntat mig, utan mer på ovanfoten. Jag trodde de satt mer direkt på knölen. 

Den nya lindan sattes så att den hjälper stortån att riktas rak, vilket innebär att omläggningen drar lite grann i tån på ett ganska trist sätt. Känns det för mycket skulle jag höra av mig, men förhoppningsvis är det bara en vanesak. Jag fick order om att vicka på tårna gör att hålla blodomloppet igång. Stortån är stel som stål, men resten av tårna går att vicka lite på. (Fast inte när jag belastat så att foten svullnar upp.)

Nytt bandage är på och fösta bilturen är avklarad. Bilkörning ger frihetskänsla och fungerar som bevis på att jag reder mig själv. Jag vill ta det lungt, så att foten får chans att läka, men jag vill inte vara hemma i onödan. I bakhuvudet finns ständigt en tanke på när jag ska återgå till jobbet. Senaste halgusbloggaren jag läste, var inne på sin tionde sjukskrivningsvecka, men jag förstår inte riktigt vitsen med det. Inte med ett jobb som mitt. Tillfälligt kan jag reda ut det med bara lagom mycket rörelse och fysisk aktivitet. Efter besöket på mottagningen stannade jag till utanför Stadium och haltade in för att byta dotterns gympadojjor. Jag ville testa hur det kändes att ta sig fram mer än bara inne i huset. Det är fredag idag. I nästa vecka tänker jag försöka mig på att jobba. Det är värt ett försiktigt försök. Foten får bestämma om det fungerar eller ej. 

Solen skiner och just nu längtar jag till stranden. Förhoppningsvis åker vi ner en stund när familjen är samlad i kväll. Med bad blir det inget och jag kan ju inte ta mig så värst långt, men lite får jag gå. Och det gör jag gärna. Grötvik kanske det blir, så kommer vi ifrån den mjuka sanden. Rosè får jag försöka klara mig utan.