Jag drömmer så fasligt intensivt nu för tiden, snurrar och skaver runt på lakanet, vilket resulterade i att jag i morse vaknade med en fot som nästan helt saknade sår. Skorpan var borta och vid första anblick, när John Blund inte helt släpp taget, höjdes ögonbrynen högt upp i pannan. "Vems fot är det där!?". Den ser inte alls ut som min. Ska jag vara helt ärlig, gillar jag den översta mer, för det är den jag haft som min egen så länge jag kan minnas. Men den längst ner ska nog också bli min vän. När den helt slutat göra ont, då vet jag att det var värt det. För det smärtan jag ville ifrån.

Såret läker fint och syns nästan inte nu, men ärret är mycket mycket mer än det man kan se med ögonen. Inne i foten, under den lilla rispan, går ju såret ända ner till benet. Och för att inte ärret ska ställa till det, bör ovansidan av stortån masseras. Sätt två fingrar på tån, med ärret mellan fingrarna och dra längst med ärret, så att vävnaden under mjukas upp. Ärrvävnad kan bli stelt och kraftigt och liksom växa fast, så att rörligheten påverkas. 

På tal om rörlighet går tån inte att böja än. Jag får fortsatt hålla mig relativt stillsam, men i väntan på det som komma ska, alltså friskusrundor i löparspåret, lägger jag lite energi på att träna ben på gymmet. De har tappat en hel del i styrka under den här resan, särskilt vänstran. Men med lite vilja det går snabbt att bygga upp. Jag saknar cardio så att det spritter i hela mig.