Nu jäklar händer det grejer! Den här helgen är den första helgen under operationsresan, som jag känt mig nästan helt som mig själv. Nästan helt obehindrad av ingreppet. Det har gått dryga månaden sedan operationen och helgen har gett tecken på att jag snart är i mål. Foten klarar belastning på ett helt annat sätt än tidigare och jag har varit ute på min första riktiga promenad. 

Inga kryckor alls. Vilken jäkla lycka. Jag har promenerat, jobbat i trädgården och varit på gymmet, helt utan att foten svullnat upp. Och när jag går, så vaggar inte kroppen längre för att avlasta den vänstra fossingen. En konstig spänd känsla, som är svår på att sätta ord på, men ingen smärta. 

Idag fick jag linda av och ta bort det stora heltäckande plåstret. (Fast ska jag vara ärlig så lindade jag av redan igår.) Jag är rätt kaxig när det gäller belastning, men när kommer till såret är jag desto försiktigare. Såret läker fint, men jag vågar inte blöta ner det. Inte än. Trots att det finns lite skorpa, har jag inte helt släppt oron för infektion i såret. Det hade varit så jäkla trist om läkningen plötsligt började strula. Så, jag väntar ännu en vecka med att duscha stående och sätter på ett skydd, så att såret får läka utan att bli skavt ett litet tag till. 

Dagarna i ända övar jag mig på att vicka på tårna så ofta jag bara kan. Än är de stela och ovilliga, särskilt stortån, men skam den som ger sig! 

Gipsskon får jag dras med några veckor till. Ingen löpning än. Och bara korta promenader. Bäst att ta myrsteg och ha tålamod