Det onda är inte längre till något direkt besvär. Hela natten flöt på smärtfritt och jag behövde inte ta mitt-i-natten-dosen, så som jag gjort innan. Men problemet med fossingen är att den svullnar upp av minsta lilla. Svullnaden är obehaglig och det känns hur påfrestande trycket är för det igensydda såret. Jag är på riktigt rädd för att sömmen ska brista! 

Igår höll jag nog på för mycket, så idag har jag med våld tvingats hålla mig stilla. Det kändes så bra igår, när smärtan minskade och jag kände mig mer som mig själv. Det gjorde mig så glad. Men även om jag höll igen, tog jag visst i för bra. För foten var på bristningsgränsen när kvällen gjort sitt antågande. 

Så i morse var jag deppig och kände jag mig lite som fångad. Men jag vände tankarna under dagen och nu känns det bättre. Jag har använt min finurlighet till att komma på sånt jag kan göra utan att anstränga foten. Vikt tvätt, jobbat i köket och till och med tränat litegrann har jag gjort. Träningsredskapen från mammaledigheten åkte fram ur gömmorna. 

Foten upp och huvudet ner. Helt tvärt emot det vanliga. Så måste det vara ett tag till. 

I morse kom en fin vän förbi, med ett IceBand. Det är en issko, som på ett fiffigt sätt hjälper svullnaden att lägga sig. Det är egentligen bäst för anklar, men täcker hela foten, så den åker på nu. Den får göra vad den ska medan jag tittar på ett par avsnitt av Sons of Anarchy.