Rastlösheten är inte alls lika påträngande nu när jag jag jobbar. Det är skönt. Jag är glad för att jag tog beslutet att inte ligga i soffan, trots familjens påtryckningar. 

Att jag reder ut att jobba är nog avhängt mitt beslut att hoppa med kryckor. Jag hade aldrig klarat det om det hade inneburit att jag trampade runt på foten en hel dag. Det hade verkligen inte gått. Dels hade det gjort förfärligt ont och dels hade det nog inte varit så gynnsamt för läkningen. Så kryckorna är till stor hjälp. Jag älskar dom och jag hatar dom. De underlättar ju min vardag, men åh som de kan vara i vägen. Man klarar ju liksom sig inte själv. Hur handlar man med kryckor? Skjuta vagn eller bära korg är ju omöjligt. Hur tar man med sig ett glas vatten eller en kopp gyllene Java, när man hoppar på kryckor? I vilken hand ska man bära tallriken med mat?

Att jobba med kryckor kräver sin planering. Ute såväl som inne är det ryggsäck på som gäller. I den finns dator, papper o penna, plånka och annat viktigt. Väldigt praktiskt. Lunchen har jag med mig och den är sådan som inte behöver värmas eller kräver disk. Upp med det ätbara ur väskan och njut direkt där du sitter. Ibland har jag kaffe i termos med och ibland ber jag lite ovärdigt en kollega om hjälp. 

Att jag valt att jobba gör att jag är rätt mör när arbetsdagen är slut och uppgifterna där hemma ska ta vid. Så att jag valt att jobba gör att familjen få kämpa lite extra. Jag gör så gott jag kan och orkar, men utför inte i närheten av de antal sysslor som jag brukar.   

Att be om hjälp och vara till belastning för andra är en tråkigt följd av operationen. Men foten läker dag för dag och snart är jag mig själv igen. Den gör helt klart mindre ont nu och svullnar inte på samma obehagliga sätt. 

Ibland lindar jag av bandaget och sprallar lite med tårna. Att vara barfota en stund känns befriande och ger väldig energi.