Läkare: Dr.Maria Cöster

Plats: Capio Movement i Halmstad

Tid: 23/8 09.00 

Det var det jag visste. På grund av mitt velande har det gått väldigt lång tid mellan själva läkarbesöket och dagen för operation, så jag var lite osäker på själva ingreppet. Det finns en hel rad metoder att använda sig av vid en operation av Hallux valgus och det visade sig att min läkare bestämt sig för att Chevronosteotomi. Den är visst den vanligaste metoden och den som enligt studier ger bäst resultat och minst komplikationer. Den passa min fot, så den fick det bli.

Förberedelserna, från min sida, innebar noggrant tvagande med desinficerande Descutan både kvällen innan och på morgonen. Som brukligt är skulle operationen ske på fastande magen, så frukost fick jag hoppa. En kopp kaffe var dock tillåten och morgonen var således räddad. Vem är man utan sitt morgonkaffe, liksom? 

Sessan lämnades på skolan och efter en snabb shopping fick jag skjuts av fina maken till Movement i sjukhusbacken. Jag fick välja om jag skulle vara vaken eller inte och eftersom jag vet att maken tycker det är lite obehagligt när jag sövs, så valde jag vaken. Jag var lite brallig inför själva ingreppet, men jag hade hört att man fick ha med sig musik att lyssna på, om man behövde distraheras när de sågade och höll på och det lät som en fiffig lösning. Musik gör ju allting lite bättre.

Jag har gjort ett ingrepp på movement tidigare och då liksom nu imponerar alla som jobbar där stort på mig. De är så himla fina och omhändertagande. Proffsiga och trygga. Eftersom operationen av han som var schemalagd innan mig tog längre tid än väntat, fick jag vänta rätt länge innan det väl var min tur. Flera timmar faktiskt. Väntandet gjorde att min oro han lägga sig. Jag läste lite skvallerblaskor, lyssnade på sommar i P1 och fick chans att lära känna sköterskorna lite bättre, så tiden gick ganska fort. Även om jag är pinsamt dålig på just det här med att vänta. Trist med själva väntandet var att det gjorde mig hungrig. Ett bli sågad och hamrad i och samtidigt vara hungrig, kändes inte alls ultimat. Jag är lite klen när jag är hungrig.  

Under tiden som jag väntade pågick även ytterligare förberedelser inför ingreppet. Jag fick tvätta min fot igen och aldrig har den väl varit så ren. Jag fick smärtstillande tabletter, antiinflammatoriskt och även antibiotika. När det började närma sig OP kom läkaren in och preparerade foten med smärtstillande. 5-6 stickhål och sen var foten fylld till bristningsgränsen.  

Väl i OP-salen skedde ytterligare tvättning och sen satte man på en manchett, som lite grann stoppade blodflödet till foten. Sköterskorna var fortsatt goa och småpratade för att se till att jag hade det bra. De testade bedövningen och den verkade ha gjort sitt. Foten pirrade som om den stensov lite obehagligt, men någon smärta kände jag inte. 

När läkaren kommit in sattes ett skynke upp, som skiljde min sikt ifrån foten och alla som skulle arbeta där nere. Tanken med skynket var klok, även om skynket, lamporna och läkarnas dräkter i ett första skede väckte trista minnen ifrån ett tidigare ganska hetsiga kejsarsnitt.

 Jag var nyfiken på vad de skulle hitta på nere vid fotändan och först tänkte jag att jag ville höra vad de sa. Men ganska snart valde jag ändå att lyssna färdigt på Magnus Uggla och hans sommarprat. Efter att läkaren satt första snittet var det ett väldigt sågande och bankande, som inte gjorde det minsta ont, men som ändå kändes ytterst märkligt och surrealistiskt. Man kände beröringen på huden och hur det drogs i ben och tår, men någon smärta känds inte. Jag tänkte, när jag låg där, att kanske ändå att jag ska rekommendera sovande operation, om någon skulle fråga mig om råd.   

          

Allt som allt höll läkaren på i 35 minuter. Då hade hon hunnit rikta om min stortå och fixera den med en skruv. Hon hade även valt att göra ett litet brott på insidan av stortån och satt en distans i brottet, för att hindra tån från att böjas mer inåt. Både skruv och kil ska sitta kvar for ever, om de inte vållar obehag. (Kommer de ge utslag i flygkontrollerna? Det är jag nyfiken på). 



Operationen avslutades med ytterligare bedövning i sprutform och sedan provades en specialsko ut. Under order om att gå som Charlie Chaplin, fick jag stöttning ut till omklädningsrummet, där jag lite förbryllad bytte om. Var det över nu? 

Klivet ut från omklädningsrummet var makalöst härligt, för utanför dörren väntade finfina mackor och kaffe med mjölk. 



Nu är jag hemma. Jag ligger i soffan med foten i högläge och kommer nog så göra ett tag. För såhär sex timmar efter operationen, när bedövningen börjar släppa, kan jag känna att det här nog kommer göra rätt ont ändå. Vare sig jag vill eller ej måste jag nog hålla mig stilla ett par dagar. Skönt att man kan blogga lite, för att fördriva tiden. 

Maken får jobba lite extra nu i det närmsta... Jag får se till att gottgöra honom sen, på något sätt han finner lämpligt. Det brukar inte vara så svårt. Smärtan får lägga sig lite först bara.