Jag vill inte låta otacksam, för det är inte det att jag inte uppskattar allt fint jag har. Allt är egentligen toppen. Kanske är det för att vintermörkret gör sig påmint. Kanske är det för att det är en gråtrist och regnig måndag. Inte vet jag varför, men åh va jag vill vara 25. Känslan kom över mig i bilen på väg till jobbet i morse och som ett moln av nostalgi, har den hängt efter mig hela långa blåsiga dagen.

Tänk 25! Ja, jag tyckte i alla fall att det var rätt härligt då. Lagom med ansvar, med livet framför sig. Lite kaxig sådär, men ändå novis. Lite erfaren, men ändå så pass ung att man kunde skylla på att man inte viste bättre. Ovetandes om vad livet skulle erbjuda, lallade man fram med en uppsjö av möjliga scenarion framför sig. Och fast man jobbade och festade på, så blev man aldrig sådär trött, sliten och hålögd. Lite kräkig kanske, men det gick snabbt över. Det var bara att tuta och köra. Jag är 38 och jag vet att det är faktum at jag aldrig mer blir 25. Inte i det här livet i alla fall. Det är inte det att jag mår dåligt över att bli äldre, men varje år som går lämnar en viss saknad efter sig. 

Att bli äldre är på många sätta bra. Det är skönt att känna den inre trygghet som man gör i takt med att hårstråna grånar. Jag är mer stabil i mig själv och kanske faktiskt en bättre person idag, men det finns ändå något i det där med att vara 20, eller 25 eller 30, som jag längtar tillbaka till. Mest är det nog ovissheten som känns lockande. Att inte veta vad som komma ska. Nu är allt så ordnat, så det enda som kan komma, är sånt man inte önskar. Om det inte vore för den där lottovinsten då. Eller den avlägset sjukt rika släktingen som vill lämna över ett oväntat arv. Utöver det har jag ju allt nu. Lyckliga familjen, bil, hus, jobb. Allt är klart. Jag kan inte riktigt se vilka andra positiva överraskningar som livet skulle kunna erbjuda, bara sådär. 

Vid 25 var det mycket som var ovisst. Jag ser mer spänning i att ha det ovissa och blir lätt uttråkad när allt är ordnat? Man kan byta jobb och flytta, visst kan man det. Även om det är gjort, kan man göra det igen. Men vad är vitsen med det om man har det bra? Visst förgyller vi vardagen efter bästa ork, ekonomi och förmåga. Vi hittar på allt möjligt för att inte hamna i en såndär trist vardagskarusell. Men ändå jagar tristessen ifatt mig. Jag njuter här och nu, men jagas också av en trånande längtan efter spänning. 

Ibland när jag är ute och kör bil ensam och kommer till en stor öppen väg, så kör jag alldeles för fort med vilje. Jag gör det för att jag vet att man inte får och för att kanske, kanske finns det någon som ser. Någon i blåkläder som stoppar mig för att skälla lite. Det hade varit spännande.

Jo du. Man är som man är.