Drömmen
Absolut verklig var den inte, för detaljerna svajade och var inte helt sanningsenliga. Trots det kändes drömmen sådär gripande, som drömmar kan göra ibland.

I drömmen levde vi vårt liv, så som vi lever det nu. Vi bodde i ett annat hus och utan barn, men i övrigt var som vanligt. Jobb, ömhet, träning och vänner. Stress, glädje, vardag och fest. Vi var de vi är nu, två unga på väg mot medelåldern. Allt flöt på som det skulle. Det trodde i alla fall jag.

Men så, mitt i drömmen, hamnade vi i en konflikt. En till synes liten konflikt, om något trivialt och vardagligt. När vi som bäst höll på att tjafsa om vem som hade rätt, tog det vanliga en oväntad vändning. "Jag klarar inte mer", sa han. Fåordigt och uppgivet deklarerade han att det var dags för oss att gå skilda vägar. Han sa det han sa, samtligt som han sakta stegade bort ifrån mig. Det här var något han tänkt på länge, det kändes. Det här var inget som slank ur honom  i affekt. Men för mig kom det som från ingenstans. Jag var inte alls beredd. 

Samtidigt var jag rädd för att jag nog faktiskt visste var det här kom ifrån. Tänk om det var så att jag inte hade visat honom hur viktig han var för mig. Förtvivlad och förvirrad försökte jag få maken att förstå att det här självklart var något vi skulle reda ut. Har vi klarat allt annat, klarar vi det här. Kom igen nu, älskling.

Han avvisade mitt desperata försök till kram. Sluta, sa han trött. Det räcker nu. Och sen, irriterat och med iskall blick; Vet du om, att varje dag, det senaste året... Varje dag har jag tänkt att inte en dag till. Jag pallar inte, Lina. Det här går inte.  

Ungefär där vaknade jag upp. Med bultande hjärta och tårblött ansikte försökte jag greppa vad av allt som var dröm och vad som var verklighet. Maken min låg där bredvid. Med avslappnat ansikte, stilla slumrandes och småsnarkandes. Jag vände mig emot honom och smög mig in under hans täcke. Min hand hittade hans sovvarma snickarnäve. Han grep den och drog den mot sitt bröst. Jo, han låg verkligen där och kärleken fanns kvar.   

Så snurrig man blir av drömmar som är sådär. Snurrig och omskakad. Var kom allt det där ifrån, tänkte jag där jag låg vaken och ganska dränerad på energi. Vad handlade det där egentligen om?

Verkligheten
Jag tror drömmen fick energi av ett gnagande dåligt samvete. I det verkliga livet rullar vardagarna på, fulla till bredden av åtagande och uppdrag. Det är lätt att känna att man inte räcker till. Det händer ofta, när jag i mörkret och med huvudet på kudden rannsakar mig själv, att jag får ångest över hur jag betett mig. Fem dagar i veckan träffar jag och maken bara varandra framåt kvällskvisten. När vi ses har en hel dag flutit förbi och det är inte ovanligt att dagen som gått tagit det mesta av dagsdosen energi och trevlighet. När vi ses kan det hända att stubinen är kort. Man har varit trevlig och gett sitt allt i mammarollen och på jobbet. Man är självklart glad över att få vara hemma med den man älskar, den som betyder mest, men minsta lilla motgång kan ändå leda till att man inte visar sitt rätta jag.

Jag vet att en relation måste vårdas. Likt en perenn, behöver kärleken ständig omvårdnad och ömhet. Ibland blommar den underbart,  i full prakt och ibland slokar den lite dystert. Men hur det än är, behövs alltid samma vård. Närhet, omtanke, öppenhet och empati. Det är viktiga ingredienser.

Vi kramas ofta och rör vid varandra närhelst vi kommer åt. Vi pratar om allt och skrattar och tramsar. Det gör vi och det är bra. Men jag vet också att jag kan visa min äkta hälft en tjurig sida, en sida som jag sällan visar andra. Och det är dumt. Jag måste försöka komma ihåg att visa maken mitt bästa jag, även om jag är trött och har slut på tålamod.

Mitt bästa jag. Det är han värd. Det måste jag komma ihåg.