Allt som oftast hittar man något att klaga på. Men så ibland infinner sig den där härliga känslan. Känslan av att vara nöjd. Det är där jag befinner mig just nu - mitt i den där smått euforiska goekänslan. Jag är inte starkast, smidigast eller bäst i form av alla, men jämfört med mig själv presterar jag riktigt fina resultat.

Styrketräningen för benen har gett trycket i steget som jag önskade, så i löpningen rushar jag snabbare än någonsin. Jag maxar min hastighet i intervallerna, utan att det ens är direkt jobbigt. Och trots att cardion legat nere så länge, är konditionen faktiskt helt okej. Jag känner mig hemma bland vikterna på golvet, bland biffarna och de andra, och laborerar fritt med alla möjliga övningar. Varje pass blir en utmaning och samtidigt en variation. Jag snittar en sisådär fyra, fem dagar i veckan och träningen är bara kul. Inte tjatig alls. Jag känner mig stark.

Kosten flyter på bra och jag har hittat ett upplägg, som funkar alldeles utmärkt. Bärig kvarg till frukost. Juice, kyckling och ägg till lunch. Banan och proteinkaffe till fika och något smaskigt hemlagat till kvällsmat. Gott och lagom för mig. För lite, tycker någon. För trist, tycker en annan. Men min kropp säger - helt perfekt. Smidigt är det och ätbart på vägen. På vägen mellan det ena jobbet och det andra.    

Jodå, jag är för ovanligheten nöjd. Men, det är klar att jag inte känner mig nöjd, i betydelsen att det är dags för mig att luta mig tillbaka. Nä, helt nöjd ska man aldrig vara. Men man kan unna sig att njuta lite, av att det känns bra. För snart nog kommer det vända. Det gör det alltid. Snart ruckas balansen på ett eller annat plan. Då svajar det ett tag, sedan börjar resan tillbaka till stabilitet. Tillbaka till där jag är nu.

Upp och ner. Fram och tillbaka. Det är livet det. Aldrig trist.

På gott och på ont kommer alltid förändring.