Vid lunchtid igår togs knölen alltså bort. Bra. Att ha tagit beslut och att ha genomfört operationen känns bra. Men uj, va ont det gör. I takt med att kvällen närmade sig igår tilltog smärtan och jag var lite orolig över hur natten skulle se ut. Hur ont skulle det egentligen göra? Skulle jag få sova något eller bara ligga och vrida mig? Jag hatar såna nätter när man bara ligger och snurrar. Oändliga är dom.  

Maken tittade skeptiskt när jag tog mig upp för trappan inför läggdags. Han är fin och otroligt omtänksam av sig. Visst hade jag kunnat sova i soffan på nedervåningen, men får jag välja själv spenderar jag helst natten i sängen. I sovrummet kan man dra ner gardiner och göra det mörkt. Där finns min egen kudde och framförallt - där finns maken. Så jag tog mig upp. Det var inte snyggt, men upp kom jag. 

Så var det dags för tabletter. Utöver lite starkare alvedon har jag fått två varianter av smärtstillande med mig hem. Den ena varianten är medelstark och ska ha lång verkan. Den andra varianten ska vara superstark och kicka in direkt. Den sistnämnda ska tas vid extrem smärta och eftersom jag bara fick fyra sådana, tänker jag att de nog är riktigt kick ass.  

Inför natten valde jag att ta två alvedon och två av de mellanstarka. En superstark lades på nattygsbordet ifall natten skulle bli för outhärdlig. Nere vid fotändan fick den bandagerade foten en alldeles egen avlång kudde. Den fick ligga på en kudde, dels för att inte bli belastad och dels för att få vara i fred från den andra foten, som annars kanske hade kunnat stöta emot. De smärtstillande tabletterna dämpade det onda lite. Inte mycket, men ändå tillräckligt för att jag skulle kunna sova någotsånär. Jag vaknade ett otal gånger, men somnade ganska snart om. 

När det var dags att stiga upp hade karamellerna slutat att verka och för att förbereda för en hyfsat smärtfri och bra dag, valde jag att ta en av de där jättestarka tabletterna innan jag klev upp. Är det någon gång de ska tas, så är det väl nu i början tänkte jag. Nu innan allt har läkt. Så jag svalde den lilla kapseln, men det skulle jag nog aldrig ha gjort. Den verkade snabb, men inte på det sätt jag tänkt att den skulle. Där jag låg kände jag hur jag blev snurrig till tusen och illamående till max. Det stack i fingrarna och domnade. Det var helt klart något i den där tabletten som inte var så bra för mig. 

Men skam den som ger sig. Jag gled på rumpan ner för trappan, så att maken kunde vila tryggt i att jag var nere innan han for till jobbet. Frukost var gulligt framdukad till mig och jag tackade och log, men att äta fanns inte på kartan. Under morgonen och förmiddagen gjorde jag några tappra försök att piggna till, men kroppen villa bara sova. Så jag sov och sov fram till klockan var typ 13. Först då någon gång hade tabletterna gått ur blodet och jag var lite mer mig själv igen. 

Jag klarar mig på alvedon och de där mellanstarka tabletterna. Det gör ilande och blixtrande ont, men jag kan ändå stödja lite på foten. Eftersom min högerfot har lätt för att bli överbelastad fick jag köpt med mig ett par kryckor från ortopeden. De är till stor hjälp. Utan dem tror jag att det är lätt att belasta fel, om man är uppe och rör sig. Av det tar (om inget annat) höften lätt stryk. Efter tablettincidenten har jag skuttat runt en del, fixat med disken och tagit mig en dusch, sittandes i badkaret. Men jag märker att foten lätt svullnar. Och när den gör det tilltar smärtan rejält. 

Jag tror jag får sätta timern när jag är uppe, så att jag kommer ihåg att sätta mig med foten högt ganska snart. Foten högt är egentligen den enda förmaningen jag fick när jag skrevs ut. Och när stygnen tagits bort ska jag böja lite på stortån. Men det är först om tre veckor. Tre långa veckor.