Vem fan tror du att du är? Det är en fråga som jag nyligen fick av en spontan tant i affekt. Frågan var antagligen retorisk och inte tänkt att besvaras, så jag lät bli. Men om jag skulle gett mig på ett försöka att beskriva mig själv och min person... Så svårt det hade varit. För vem är jag egentligen? 

Man har sina värderingar och sin tro. Man har en grund som utgör ens person, men trots att man är samma, så är man ändå olika, beroende på roll och situation. Visst är man det? En och samma, men olika ändå.  

Jag i mitt fall är mamman, som ska fostra, föregå med gott exempel, finnas där och räcka till. Jag ska ge tröst och trygghet, fylla med glädje och sätta ner foten. Lagom men ändå tillräckligt. Som mamma ska Jag vara vuxen, men ha barnasinnet kvar. Jag ska vara behärskad och kontrollerad, men ändå rolig och kul.  

Jag är frugan, som ska stötta, lyssna, förstå och söka tröst. Uppdraget är komplext, när jag tänker efter. Sensuell och kvinnlig. Lojal, öppen och tålmodig. Ungdomlig, men ändå klok och vis. Ha förmågan att kompromissa och jämka. Lyssna av och känna in. Stötta och våga stöttas. Ta hand om hemmet och ta ansvar, men också vara härligt spontan. 

Jag är dotter. Vid den ålder jag uppnått krävs det, tycker jag, att man som dotter betalar tillbaka lite av den tid och den energi man fått av sina föräldrar. Så rollen som dotter innebär att finnas där, men den innebär också att inte skapa oro. För mina föräldrar ska jag visa att jag är ansvarig nog att ta hand om mig själv. Jag reder mig och stundtals kan de rentav känna sig stolta. Jag vill att de ska veta hur tacksam jag är över allt de gett mig. Så jag vill vara mitt ansvarsfulla och väluppfostrade jag framför dem. 

Vännen jag ska ta sig tid när jag behövs. Jag ska bidra till att kontakt hålls och vänskap underhålls. På tal om ålder har det visat sig att vissa vänner faller i skymundan i takt med att åren går. Det är naturlig, antar jag. Men synd. Just rollen som vän har fått mindre utrymme i mitt liv, när fru- och mammarollen tagit desto mer av livet i anspråk. Att vänner, särskilt vissa, fallit bort, det grämer mig faktiskt. Även om maken är min bästa vän, så fyller de andra också en viktig funktion. Jag önskar ibland att jag prioriterat lite annorlunda. 

Sen är jag arbetsinnehavaren och kollegan - två roller som dels spelas ut på jobbet, men också vid sidan av. Här vill jag visa mig driven och engagerad, men ändå rolig och social. Att hitta balans har hittills varit svårt, för jag tar mig inte alltid tid till det sociala. Här har jag alltså fetmarkerat ett förbättringsområde, som jag till viss del försöker ta mig an. Viktigast på jobbet, för mig, är ändå att vara verksam och göra skillnad. Enskilt men också tillsammans.  

Vem är jag mer? Jag är bilföraren; lite hetsig men vänlig ändå. Blinkers används och blixtlåsprincipen tillämpas. Jag är systern och jag är exet. Två roller som skiljer sig helt. Jag är grannen, mostern och svärdottern. Jag är hon på gymet och ibland är jag arbetssökaren. I den rollen känner jag mig inte riktigt bekväm. I den rollen har jag inte helt hittat mig själv. (Note to self; jobba på att göra det. Ifall ifall). 

Någonstans i slutet av den långa sommarledigheten brukar jag en kort stund få nog. Då har livspjäsen fått ageras av många av de roller, som under övriga året inte får så mycket plats. Att se till att vilande aktörer presterar på max, kan vara krävande, så någon gång vid sensommartid brukar jag vilja åka på semester. Alldeles själv, till ett ställe där ingen vet vem jag är. Det verkar kravlöst och befriande.   

För när det kommer till kritan är man rätt många i en. Det är festligt och givande, även om det ibland är klurigt att hitta balans. Det gäller att känna sig själv, för att kunna spela alla roller ärligt och rätt.