Jag är så otroligt imponerad av hur fort sjukvården jobbar. Allt går undan i en sån rasande fart, att man nästan inte hinner med. För vi har fått svar nu. Maken gjorde mig sällskap till sjukan i förmiddags och tillsammans fick vi ta del av läkarens besked.


Lymfomdiagnosen är säkerställd och utredningen visar att av de olika sorters lymfom som finns, så är min den allra mildaste. Jag har den snällaste och mest lågmalignta varianten av alla. Follikulär lymfom, kallas den. På en skattningsskala graderades den till en 1:a. Det betyder att det inte är någon fara på taket. 


Att jag har den snälla varianten betyder också att jag måste lära mig att leva med den. Hade det varit en aggressiv rackare, hade den gått att utrota helt. Men den lågmalignta går inte att få bort, bara att hålla i schack. Lite konstigt egentligen, men samtidigt inte. Den aggressiva är oftast riktad till en körtel eller ett par, som kan tas bort med operation och strålning. Den snälla är oftast spridd i mer eller mindre hela lymfsystemet. 


Någon behandling är det inte tal om så som det ser ut just nu. Det finns ingen anledning att behandla i nuläget, eftersom jag ju faktiskt mår under förutsättningarna bra. Symptomen jag får leva med i trötthet. Om andra symptom dyker upp ska jag höra av mig. Och om jag inte hör av mig, kallas jag i vilket fall till undersökning ungefär en gång i halvåret. Så jag hålls under uppsikt och det känns tryggt. Någon gång i framtiden, när cellerna muterar, blir det behandling. Men det tacklar vi då. När det nu blir. 


Ingen kan sia om framtiden och oavsett om man går med lymfom eller inte, så vet man ju inte vad som väntar där bakom hörnet. Vi har pratat en hel del om det här idag, maken och jag. Och vi är överens. Informationen vi fick var nog den bästa man kan få. På ett sätt vill vi ju ha väck skiten. Det inte så kul att veta att man har nåt i sig som man inte vill ha där. På ett annat är det skönt att slippa behandling. Hela den här grejen förändrar ju egentligen ingenting. Jag har lymfom och kanske blir jag sjuk av den i framtiden. Eller också blir jag inte det. Kanske kommer någon annan misär brakandes, helt obunden till den här lymfomen. Eller också lever vi lyckliga i alla våra dagar. Det blir som det blir med det där. Dagarna vi får tar vi vara på. Precis som innan. 


Ja, vi får leva vidare på samma sätt som förr. Lite luttrade av erfarenheten. Lite stärkta så småningom, men just nu lite omskakade och svajiga. Dottern, som sagt, henne håller vi i nuläget utanför. Vi vill att han ska få leva sitt unga glada liv så länge som det går utan att behöva oroa sig för annat än killbekymmer, otämjbart babyhår och hela mellanstadiegrejen.  

Efter sjukan drog vi till Skånskan och lyxade till det med räkmackor och våra personliga favoriter av sött. Han: kladdkaka med grädde. Hon: två sorters pralin. Det är den 2:e juni idag, men någon sommarvärme har vi inte. Vi satt ute, det gjorde vi. På den nylagda Storgatan. Men maken satt på en filt och kaffet hann svalna till kallt innan vi fick det i oss.


Den klassiska svenska sommaren verkar helt oberörd över det faktum att dom där Jannessons har fått ett oväntat litet rackartyg till tillskott i familjen. Va fräckt, egentligen. Lite barmhärtighetssol hade inte skadat. Och en 25-26 grader varmt. Det tycker jag faktiskt vi är värda.