Man ska inte vara allt för upptagen med hur man ser ut, för det är faktiskt fult. Man ska bry sig lagom. Hålla sig fräsch, ren och lagom av allt. För om man har för stort fokus på sitt yttre, då är man fåfäng. Fåfäng. Egenkär, självbelåten, självupptagen, inbilsk. Eller ännu värre; resultatlös, meningslös och bortkastad. Det står så, om man slår upp vad ordet fåfäng betyder. Och sådan vill man ju inte vara. Nä, usch och fy. 

Men fastän man inte ska, så är det tydligt att folk bryr sig. Folket i selfie-samhället. Gammal som ung. Kleti som pleti. Jag försöker hålla ett sunt fokus och bry mig lagom, för det yttre är ju trots allt inte sådär superviktigt. Jag är gift med en som verkar tycka riktigt mycket om mig oavsett. Jag har vänner och jobb och en kropp som fungerar någotsånär till det jag vill använda den till. Så oavsett hur jag nu ser ut, så verkar det gå ganska bra för mig. Man ska vara nöjd, helt enkelt. Och bry sig lagom. 

Men ibland hänger jag upp mig. Jag hänger upp mig i jakten på svar. För på mig finns det ett fel någonstans i kopplingen mellan öga och hjärna. Synfelet är inte konstant, utan ett fel som ger sig till känna när jag tittar mig i spegeln. Jag vet hur och när buggen uppstod och jag försöker korrigera den med ren vilja och tankekraft, men det är inte alltid så lätt. När ögonen möter min spegelbild sprakar det till där någonstans mellan öga och hjärna och jag kan aldrig säkert lita på att jag ser det som jag tror att jag ser. Jag vet helt enkelt inte riktigt hur jag ser ut. Jag vet att jag inte ser ut som den som hjärnan ofta tycker sig avbildas i min spegelbild. Men hur fasen ser jag ut? 

Jag kommer på mig själv att agera fåfäng i min jakt på svar. För det är väl klart att man vill veta hur man ser ut. I realtid. När jag ser på bilder som är tagna för en tid sedan, då funkar öga-hjärna kopplingen som den ska. Så hur jag såg ut det vet jag. Och det är så himla störigt, för oftast gillar jag bilden av hur jag såg ut, den som visar sig på foton. Sen tittar jag mig i spegeln och ser det där oformliga, och tänker att "Det var ju fasen också att jag inte hade vett att se då, när bilden togs, att jag befann mig på min peak. Mitt livs peak! Nu ser jag ju ut såhär! Att jag inte hade vett att uppskatta..." Hela min ungdom gick jag runt och trodde att jag var en tjockis. För det var det jag tyckte mig se i spegelns reflektion. Men, jag såg ju riktigt bra ut, visar det sig såhär nu i efterhand. Alltså gick jag omkring och höll in magen och hade komplex, helt i onödan. Och när jag var 30 och förra sommaren, eller under vår-resan till Milano - då såg jag ju ut precis som jag strävade efter att se ut. Skit också att jag inte förstod det då! 

Såpass klok är jag, att jag förstår att inte lägga särskilt mycket vikt vid den där spegelbilden. Skit samma hur man ser ut. Försök att bara vara nöjd.  

Man blir nöjd med åren, säger vissa. Fåfänga hör ungdomen till. Fast jag vet att det inte riktigt är sant. Min underbara mormor, som utåt sett inte verkade fåfäng på annat sätt än att hon tyckte att det var viktigt att vara ren och välklädd, hon hade egenskrivna, snirkliga listor över viktväktarnas poängsystem som bordslektyr. Hon brydde sig fastän hon var gammal. Så att bry sig och vilja veta hör nog inte till en viss ålder. Det hör nog mer till person.