Vi har så himla kul ihop, min dotter och jag, även om det skiljer några år mellan oss. Hon är 10 och jag är 38. Men fastän jag är vuxen och hon är barn, känner jag det ofta som att hon är min allra bästa vän. Med henne kan jag vara mig själv, mitt tramsiga jag, som fnittrar och fjompar sig även när det inte passar. Hon förstår mig och jag förstå henne. Och förstår vi inte varandra, så pratar vi. Eller så bråkar vi av oss lite. Sen blir vi vänner igen. Kärleken jag känner är obeskrivbar. Större än hela universum. 

Det är synd att det är sån tabu att vara kompis med sitt barn. För tabu är det, enligt somliga, har jag förstått. Man kan inte vara både kompis och förälder. Då blir det otydligt. Den som uppfostrar och styr upp kan inte också vara en god vän. Så säger vissa. En av tyckarna gjorde en YouTubefilm härom sistens. Filmen blev en riktig klickbomb, vilket fick mig att undra. Är det mig det är fel på, eller alla klickarna? Är jag en dålig förälder? Filmen var skapad av en obstinat mamma, som hade riggat kameran framför sig själv i sitt kök. Hon satt där och spydde galla och kanske missförstod jag henne, men min tolkning av det hon sa var att man inte var en bra förälder om man inte satte ner foten jämt och ständigt. Och att sätta ner foten, menade hon, var att högljutt och domderande ta befäl. Likt en major med rakat huvud och hårt knutna boots. En bra förälder är en som stänger in ungen i dess rum när den betett sig. Så tror jag att hon sa. Vi måste visa vem som bestämmer! We are the boss!

På ett sätt har obstinatmamman rätt. Barn mår bra av att veta att föräldrarna håller i rodret. Det är en trygghet för dem att känna att föräldrarna har koll och att veta att de står där i fören, om det skulle blåsa upp till storm.  Jag tycker självklart också att man ska ha tydliga ramar, men jag håller inte med om att föräldrarna är de som har ensam bestämmanderätt när det kommer till var ramarna ska sättas. Ramar och regler sätter man tillsammans. Och om man är oense, så för man en diskussion. Den kan bli högljudd, den där diskussionen. Ibland kommer det tårar. Kanske slänger man ur sig några hårda ord, som man ångrar sen i efterhand. Det är verkligen inte alltid man är överens. Men alla ska få rätt att sätta ord på vad de tycker och tänker. Alla ska få komma till tals. När vi ger varandra chansen att tala fritt, då öppnar vi upp för en förståelse. När vi låter barnet sätta ord på varför det envisas med att krångla och göra sig tvär, då kan vi bättre förstå saken ur barnets perspektiv. Och efter det att vi verkligen förstått, kan vi kanske enas om att flytta lite på ramen eller ändra lite på regeln, så att den bättre fyller sin funktion. Och är det så att ramen faktiskt måste stå kvar, då pratar vi om varför, så att barnet kan förstå ramens viktiga syfte. Det är inte säkert att barnet köper syftet, men det kan i alla fall ges en chans att förstå att ur ett vuxenperspektiv är ramen där av godo. 

Familjen är en demokrati. Det tror jag alla mår bäst av. 

Men hu, va tomt det kommer bli, när demokratins lilla huligan blivit stor och flugit ut. Tyst och tomt.