Operationen av min deformerade vänsterfot genomfördes 23:e augusti. Syftet var att bli kvitt smärtan, som dels höll mig vaken om nätterna och som dels begränsade mig i min träningsvardag. Extra dum var foten vid löpning. Och det var trist, för just löpning är ju en träningsaktivitet som passar mig bra.

Efter operationen följde någon veckas vila, men ganska snart var jag på plats på gymmet igen. Så gott det gick tränade jag övre delen av kroppen. Fokus låg också på övningar som höll benstyrkan igång. Jag kunde inte direkt belasta foten, men med lite finurlighet gick det ändå att hålla igång muskulaturen i rumpa och lår. Jag var lite rädd för att tappa för mycket och på så vis göra resan tillbaka till god träningsform onödigt tuff. Foten svullnade rejält om jag tog i för mycket, vilken styrkeövning jag än gjorde. Många reps och rätt låg vikt var det som funkade bäst. 

Jag fick styrketräna hur mycket jag ville och det var ju bra. Enligt läkaren var  belastning via löpning  OK ungefär en sisådär tre månader efter operationen. Hon sa också att det där kan variera och att det viktigaste är att man lyssnar på kroppens signaler. Det som känns OK är i regel OK. Lite smärta är inte farligt, men gör det för ont, så är det ett rätt tydligt tecken på att man tar i för mycket. Logiskt egentligen, men samtidigt lite klurigt. Hur vet man vad som är mycket och vad som är lite bara lite sådär lagom ont? 

Den första tiden efter operationen spratt det i kroppen och jag riktigt trånade efter cardioträning. Särskilt hungrade jag efter löpning. Vädret var så fint och luften så perfekt crispig och lättandad. Lite galen höll jag på att bli. Sen vände det och en oro började gro. Hur mycket flås hade jag egentligen tappat under läkningsresan? Hur jobbig skulle återhämtningen egentligen bli? 

Men jag tog mod till mig och 4:e november vågade jag testa. 4/11 var dagen då jag kände att det var dags att få svar på mina frågor. Kan jag springa nu? Överlever lungorna en löpning? Huvudet? Foten?

Jodå, foten klarade belastningen bra. Den sa inte nej. Och faktiskt inte resten av kroppen heller.

Så nu springer jag igen. Korta intensiva löparpass blir det. Springer jag för länge känns inte foten bra, men att trycka på och springa fort funkar fint. Ganska plant får det vara och knappt ingen lutning. Så det är så jag springer nu. Kort, flackt och så fort jag kan.

Jag saknar backträningen, men älskar det där intensiva och lite explosiva.