Personalen här på avdelningen för provtagning är trevligare än på de flesta uteställena på stan. Ändå är stämningen ganska ansträngd. Vi sitter i ett hörn, i slutet av en korridor, i vad som känns som en bunker. Här finns inga fönster, bara bebisblå väggar prydda med anskrämliga tavlor med abstrakt konst. Streck, linjer och stora kluddar med blek färg. Från den obligatoriska väntrums-TVn skorrar TV4’s nyheter. Samma nyheter rullar om och om igen. 

Väntrummets alla stolar är upptagna. Vi sitter axel mot axel, stilla för att inte råka vidröra varandra. Noggranna med inte kliva in i den andres space. Ung, gammal och så lilla jag. Ingen av oss pratar. Fast jag är nyfiken på vad det är de ska kolla upp. Varför de sitter här. Vilken slags öde och utmaning är det som livet bjudit dem på? 

Om en vecka ska jag gå igenom proverna med min läkare på hematologen.
Väntan är ganska tuff, men där ute skiner solen.