Jag testar ju mig fram hejvilt för att hitta en kosthållning som gör kroppen så stark och motståndskraftig som bara möjligt, så att de friska cellerna kan ta över och kicka skiten ur de sjuka. Man trevar ju efter så många nålar som möjligt i höstacken. Ja, man vill ju bli frisk liksom.

Efter sommarens stora omläggning, kändes det ett tag som att jag hittat rätt. Kroppen svarade bra och jag var lycklig som en speleman. Men sen hände något och det härliga resultatet började klinga av. Med tanke på hur mycket energi, tankekraft och faktiskt även pengar det går åt att läsa på, testa nytt och analysera resultat är hela kostkarusellen ganska urlakade. Jag har släppt en hel del på kontrollen och gått ifrån min kostplan på flera plan en ett. Men ändå finns ständigt en strävan efter att äta rätt, så att kroppen mår så bra den bara kan. 

Men va fasen är rätt egentligen. Vad är rätt för mig? I jakten på svar tog jag nyligen kontakt med en man som gör hårmineralanlys här i stan. Eller, han ger konsultation här i stan och tar hjälp av ett lab i USA för att utföra analysen. Härom veckan klippte han av några tussar av min tunna kalufs och i början av december ska vi träffas igen. Då ska jag få veta mer om hur balansen är på insidan av min kropp. Hur verkar det ligga till med min näringsstatus? Har jag tillräckligt av de viktigaste mineralerna, eller finns det brister som påverkar vitaminbalansen? Jag ska också få laboratoriets bild av vilken som är min metaboliska typ. Jag ska alltså få veta vilken kost som passar bäst för just mig. Vad jag bör undvika och vad jag kan frossa i. Utöver det får jag ett utlåtandekring min hormonbalans och huruvida  jag samlat på mig toxiciteter som t.ex kvicksilver och bly.

Metoden är ju inte erkänd här i Sverige, även om den är det det i andra I-länder, så man får väl ta resultatet med en nypa salt. Fast jag måste erkänna att jag är oerhört nyfiken på vad analysen kommer att visa. Och så tillvida kostrådet inte baseras på blodkorv, mögelost och oliver, ska jag gå all in på att följa tipsen och med spänning se hur kroppen reagerar. 

Maken står inte bakom mig i just det här projektet. Han låter mig förvisso hålla på, men han är noggrann med att peta i mig både det ena och det andra, så att balansen mellan hälsosamt och ohälsosamt alltid finns där. Ibland vågar han sig på att testa mina recept. Hans favorit i höst är helt klart vitkålsgratäng. Och han äter allt mindre vitt mjöl och friterat. Dottern käkar på som vanligt. Hon är kräsen och hon vet vad hon vill ha. Henne går det inte att lura i några spännande nya maträtter. Och eftersom hon verkar må prima, får hon äta precis vad hon vill. Nästan i alla fall :)