Många har frågat hur jag märkte av att något var fel. Det känns som att folk överlag får en tankeställare när de får veta att en till synes frisk visat sig ha en så tråkig sjukdom som cancer. Det är lite grann som att en uns av oro väcks hos den man pratar med. En oro om att man kanske själv bär på något, utan att veta om det. Det är nog en helt naturlig reaktion, tror jag. Och frågan hur jag märkte känns inte konstig alls. 

Jag har ju känt på mig sedan ganska länge att något var fel. Ända sedan 2011 har jag sökt läkarhjälp för lite olika flummiga symptom, som onormal och helt hysterisk trötthet, domningar i fingrarna, krypningar i benen, smärtor, hejdlöst illamående och svårighet med sömnen. Första gången jag sökte hjälp tog jag mig till läkaren för att mina lymfkörtlar var kraftigt förstorade. Jag hade gått med alla symptom ett tag, men tänkt att jag nog inte mådde sämre än andra. Men när körtlarna liksom inte gav med sig, när smärtan var på gränsen till outhärdlig och energin var nästan i botten, då tog jag mig till läkaren trots att det bar mig emot. Man tog prov på körtlarna för att se om där fanns något skit i dom. Man hittade inget då, men man inser nu att man skulle tagit prov på ett annat och mer effektivt sätt. Då kanske man hade fått svar redan då.  

Man hittade alltså ingen förklaring, utan valde att avskriva mina symptom som sådana som kommer utav stress. Till en början köpte jag det som min husläkare sa och för att visa att jag var en av de där kloka, som lyssnade på de signaler som kroppen gav, gjorde jag en hel rad förändringar i min vardag. Bland annat valde jag att byta jobb, något som kändes riktigt dramatiskt. Men hur mycket jag än förändrade, var symptomen från kroppen precis de samma. Jag sökte hjälp igen, men fick samma svar. Stress. 

Det var nästan lite förnedrande och det kändes verkligen som att läkaren valde den enkla vägen. Jag var ju för fasen inte stressad alls! Men hans dom var att jag inte var skapt för den här eran. Det tyckte jag var taskigt sagt. Töntigt och taskigt. 

Lite lätt kränkt och fortfarande lika trött. Krypningarna, domningarna, smärtorna, illamåendet och sömnsvårigheterna fortsatte, men jag lärde mig att leva med allt det där. Acceptera att det väl var så det skulle vara. Så tillkom nya besvär. Svullnad runt halsen och oförklarliga trängningar. Åter igen fick jag fog för min inre känsla om att något faktiskt var fel. Till husläkaren ville jag inte vända mig, för honom var jag urless på. Så jag skrev en egenremiss till sjukhuset. 

Och med den tog det fart. Alla symptom går inte att härleda till lymfomen, men mycket kommer därifrån. Svullnaden runt halsen är tex inte vatten, som jag fört trodde, utan faktiskt ett rätt tydligt spår av sjukdomen. Bullen över vänster nyckelben kommer utav de svullna körtlarna och det rentav äcklar mig. Jag riktigt föraktar den där bullen. Jag vill verkligen inte ha den där, men kan inte komma ifrån den. Jag verkligen hatar den.

Hatet är en stark känsla som på ett sätt tar energi, men mest tycker jag nog att känslan ger mig styrka och kraft. Den ger mig liksom horn i pannan. Samtidigt påminner bullen över nyckelbenet mig om att ta vara på dagen och vara tacksam för det jag har. 

I dagsläget får jag ju ingen behandling, mer än helt vanliga apotekstabletter, som ska minska symptomen. Tabletterna hjälper väl sådär, men det känns i alla fall skönt att veta varifrån allting kommer. Det känns skönt att ha fått svar. Även som svaret förstås inte var det jag ville ha...

Så länge kroppen är som den är nu, ska jag inte vara orolig. Det jag ska vara vaksam för nu är främst onormal trötthet vid fysisk ansträngning, ytterligare svullnad och om jag återkommande vaknar med svettningar under natten. Och oönskad viktnedgång. Allt det är tecken att ta på allvar. I övrigt kan jag leva på lite hur jag vill.