Ärret på halsen, det som blev efter att de plockat ut den där körteln som skickades på prov, det ärret finns där lite grann som för att påminna. Hade det inte varit för ärret, hade jag nog nästan kunnat glömma att allt är på riktigt. Utan det där ärret och knutan efter benmärgsprovet, hade jag nog kunnat blanda ihop hela lymfomgrejen, med en sketen mardröm. För jag mår ju likadant nu som jag gjorde innan. Jag har ju liksom inte blivit sämre bara för att jag fått veta att jag har canser. Så egentligen är ingenting förändrat. Vi har fått ny information och en diagnos på ett papper, men annars är allt som förut. 

Inget är förändrat, i alla fall inget man ser och kan ta på. Inget är förändrat, men samtidigt allt. För helt utan att jag stry det, går nu mitt tankemönster i helt nya banor. Om framtiden kanske händelsevis inte blir så himla toppen, gäller det att göra nu och idag riktigt riktigt najs. Det är per automatik mycket enklare att följa hjärtat nu, utan att bry sig för mycket om vad folk ska tycka, tänka och tro. Att prioritera det jag själv vill, känns plötsligt ganska självklart. Det handlar inte nödvändigtvis om att jag har blivit mer ego, utan mer om att jag blivit mer självsäker och stark i att göra det jag helhjärtat tror på, även om det kanske får en och annan att rynka på näsan. Vill jag jobba med en elev på ett visst sätt, så gör jag det. Även om vissa kommer reagera. Vill jag bryta mot löjliga och menlösa normer, så gör jag det. Ska jag stoppas av något så är det i alla fall inte av vanliga tråkiga bakåtsträvare.

Det som skrämmer mig lite är att jag nu även tar den där kakan och den där chokladen, bara för att jag vill det. Kakan och chokladen som jag allt som oftast innan stod över... När de ropade på mig, så gav jag dem kalla handen, eftersom jag inte borde och tyckte att de inte passade inte in i hur jag levde. Men jag unnar mig mer nu. Kanske tänker jag,"äsch skit samma". Eller också har smaljagets röster helt tappat luften. Hur som helst har resultatet av hälsoutmaningen blivit ett minne blott. Putmagen har infunnit sig och det är helt och hållet för att jag nu är en fullfjädrad rebell, som kör yolo för hela slanten. 

Kanske är mitt nya jag bara en period jag går igenom medan jag bearbetar. Fast det gör inget om rebellen är här för att stanna. Kak-jaget skrämmer mig lite, men jaget med den härliga styrkan... det jaget tycker jag riktigt mycket om.