Ja, det borde jag verkligen. Men jag får inte riktigt till det. Det finns en hel massa saker som lockar mer än att krypa till kojs. Min sänghalva gapar tom bredvid den småsnarkande maken, för jag sitter här full av trots. Nä, jag vill inte gå och lägga mig. 

Det vill jag egentligen aldrig. Även de dagar då jag vaknar totalt överkörd och överlever dagen bara tack vara vetskapen om att kudden troget väntar, även de dagarna händer något när det drar ihop sig till läggdags. Trött som ett as, men fast besluten om att hålla mig uppe när det väl är dags. Lite som ett barn, faktiskt. Maken tar alltid sitt ansvar och sätter till med ett vänligt men bestämt tvång, men ikväll är det bara jag. Så jag sitter kvar. Trött men trotsigt nöjd. 

Jag tror att det är för att jag inte vill släppa taget om dagen. För om jag släpper taget om den här, betyder det att ännu en dag är till ända. Och dagarna bara går. 

Jag har inte dödsångest och jag är inte i en livskris, jag vill bara inte att dagarna ska gå sådär fort. Jag vill inte att de ska springa förbi som de gör, för att plötsligt vara slut. Jag älskar ju dagarna!

Sen tycker jag väldigt mycket om kvällarna också. De är härligt kravfria och fyllda av lugn. Speciellt de här semesterveckorna, då dottern och jag är ledig, men maken jobbar. Jag lider med honom som ska upp sådär okristligt tidigt och tycker det är trist att han måste avsluta kvällen tidigare än jag, men samtidigt njuter jag av att vara helt själv. Bara jag och tiden. 

Jag vet att mina bästa två ligger tryggt på ovanvåningen, och den vetskapen gör att jag helt kan slappna av. Hade jag varit helt själv, då hade jag varit rastlös och ensam, men nu är de hemma och det känns tryggt. Dessutom är de hemma utan att det påverkar mig, på annat sätt än att det inger lugn. Det är verkligen lyxiga de här kvällarna. 

Men jag borde gå och lägga mig, det borde jag verkligen. Vända tillbaka dygnet. Jo, men det ska jag nog faktiskt. 

Om en stund.