I vintras drog vi till Jamaica. Vi sparade och sparade och sen bara drog vi. Bort från slask och vintermörker.


Resan vann pluspoäng mycket på grund av den härligt softa stämningen. Det var så otroligt laid back i Jamaica, att man slog av på takten och riktigt gungade fram, vare sig man ville eller inte. Fast de nog inte hade det så jäkla muntert, de där Jamaikanerna, så hängde de verkligen inte läpp. Personalen var trevlig och naturen vacker, men utanför de enorma hotellkomplexen fanns slummen tätt inpå. Skillnaden mellan fattig och rik var påtaglig och magstark.

Att röra sig fritt utanför hotellet, var inget som rekommenderades. Att hyra bil för att turista i nejderna var heller inget alernativ. Det kändes trist och ovant.

Vi trivs särdeles bra med det varma, men ändå behagliga klimatet i och runt Kariben, men under vistelsen på Jamaica, hade vi lite otur. Ett jäkla regnoväder drog in och höll sig kvar en sisådär fyra fem dagar. Solen gömde sig bakom gråtyngda moln och det blåste lite lätt hysteriskt. Vi hade valt att bo på ett stort hotellkomplex, och de regniga dagarna utnyttjade vi verkligen variationen av barer, aktivitetsytor och restauranger till max. Det gick ingen nöd på oss, men vi drog alla en lättnadens suck när solen äntligen bröt igenom. Jamaicanerna förstod inte alls varför vi ideligen ville ta upp vädret som samtalsämne. 

- Does it usually rain this much in February?
- No man.
- Do you think this weather will stay for long?
- I dunno man. Ther's rain. Ther's sun. It is what it it man.

Och så gungade den vältränade rastafarimannen iväg, skakandes på huvudet åt den bekymrade blekfisen.  



Då i februari, när vi var där, var dottern nyss fyllda åtta. Såhär recenserar hon 14-dagarsvistelsen:

Alltså, Jamaica är verkligen fett nice. Det är det bästa stället ever! Det bästa jag varit med om, typ. På Jamaica var alla så himla trevliga och roliga. Ja, de var verkligen roliga. De dansade fram och sjöng hela tiden.   

Det var visserligen lite regn och så, men det gjorde inget. Då kunde vi ju ha det riktigt gött tillsammans. Det var tur ändå, att vi hade ett så bra hotell, annars hade det kanske blivit lite tråkigt när det regnade så länge.

Stränderna var riktigt fina och vattnet var bra. Alla pratade om Seven Mile Beach och rekommenderade att man skulle åka dit, så det gjorde vi. Men, vattnet och sanden var inte alls lika fin där. Botten var liksom svampig. Då var det mycket bättre där vi bodde.

Den bästa utflykten vi gjorde var den då vi fick bada med delfiner. Det kändes så bra, för delfinerna verkade verkligen må bra. De levde inte i en pool utan i havet och deras skötare gosade med dom och verkade tycka om dom. Det känns overkligt att jag faktiskt har badat med delfiner, hållt i fenan och åkt efter dom. Dansat med- och till och med blivit pussad av dom. Tänk att jag har gjort det. 

Det var synd om de som var fattiga. Vi såg många fattiga när vi åkte buss. Jag tycker att det är orättvist att det är sådär. Att vissa har jättemycket medan andra nästan har inget. Alla borde ha lite mittemellan istället. Jag är inte ens säker på att de hade mat.   

Dottern var nöjd med resan, alltså. Så nöjd att hon bestämt sig för att hennes framtida make ska vara en jamaican. Jag förstår henne. Det var nyttigt för henne också, det här att så nära få se hur olika människor har det. Hon fick en ahaupplevelse kring värdet av att uppskatta det man har.


Maken tycker om att ställa saker i relation till varandra och när han ser tillbaka på Jamaicaresan jämför han den gärna med resan till Aruba.

Vattnet var helt klart bättre på Aruba. Färgerna med. Fast jag kan inte säga att Aruba var bättre. Båda resorna var bra, men på olika vis.

Servicen var bättre på Jamaica. Kanske var det bara ett säljknep, men jamaicanerna levde verkligen upp till bilden man hade. De var sådär som de är på film. Som Bob Marley.

Utbudet av aktiviteter och sight seeing var större på Jamiaca, tycker jag. Där fanns lite mer att se. Upplevelsen på Ricks Café var rent magisk. Att stå där och njuta av reaggybandet i solnedgången, medans folk dök från klippavsatsen. Det finns inte mycket som slår den kvällen.  

  
  

Prismässigt fick vi mer för pengarna i Jamaica. Resan dit var ju betydligt billigare än när vi åkte till Aruba. Standarden på Aruba var visserligen bättre, men jag tycker nog bättre om maten på Jamaica. Det är vårt att uttala sig om pris utanför hotellet. Vi köpte ju inte så mycket . Det är det som är bra med all inklusive. Man behöver inte göra av med så mycket extra. Utflykterna kostade förstås och eftersom man inte skulle hyra bil på Jamaica fick man ju köpa färdiga paket. Det var lite synd.

Vi bodde på Grand Palladium Jamaica Resort & Spa. Det är ett enormt hotellkomplex, indelat i; Familjedel med mindre, men rymliga rum och barnpool. Mellanklassdel med större rum och barnfri pool. Rikemansdel med flärdiga hus och spapool. Mitt i smeten låg hotellets enorma jättepool med poolbar och grejer. Den var cool den. Fast havet var coolare. 

Hotellet ligger i området Lucea och är omgivet av fyra olika badvikar. Utbudet av aktiviteter, barer och restauranger är stort och räckte gott och väl för att ge variation tiden vi spenderade här.