Vaknar knölig, svullen och långt ifrån utvilad. Men känslan av glädje finns ändå där, inbäddad i en dimma av trötthet. Jag grämer mig för att jag är sjuk och rädslan för cancern gör sig påmind varje minut. Ändå finns det ingen anledning att gå omkring och deppa. Jag är glad för varje dag jag får och älskar det faktum att jag lever. Cancerbeskedet har gjort mig så oerhört lycklig för livet. Så tacksam över allt det lilla. Jag brister lätt ut i ett asgarv nuförtiden. Känner mig lite fnissig sådär. Samtidigt är jag ständigt ledsen och heligt förbannad. Tårar av sorg trycker sig igenom så fort någon frågar hur det är. Jag är lycklig och glad, men arg över orättvisan av att behöva vara en som är drabbad. Arg över att inte våga ta framtiden för givet.

Vi firar bröllopsdag idag, maken och jag. 19 år som par och 11 år som gifta. Jag är imponerad av mig själv att jag lyckats hålla fast vid ett toppenexemplar till man så länge. Historiskt sett brukar jag inte var så bra på att hålla kvar den som är bra. Antingen har jag tröttnat och slarvat vidare eller också har jag älskat den jag varit med så till den milda grad att den fått andnöd och inte sett annan utväg än att springa därifrån. Maken och jag har gått igenom alla möjliga perioder. Vi har haft stormiga storbråk likväl som korta stunder av tvivel. Men mest och som oftast älskar vi varandra. Ganska passionerat faktiskt. Vi har roligt ihop och jag känner en trygghet med honom som jag inte gör med någon annan. Han är min fasta punkt i livet, även om jag ibland stör ihjäl mig på småsaker som han gör. Jag mår bra av att ha honom nära och älskar känslan av hans hud mot min.

Min make är min bästa vän, men i övrigt känner jag mig lite ensam. Ibland önskar jag något så töntigt som att bloggen svämmade över av kärleksfulla kommentarer. För bloggen har varit min chans att verkligen få berätta. Jag har svårt att sätta ord på tankar och känslor i möten med andra, men såhär i text får jag ett mycket bättre flyt. Och jag vill att folk ska veta, för då blir det lättare att förstå varför man är som man är. Det är många som vet vad vi går igenom, men väldigt få som faktiskt tar sig tid att visa att de bryr sig. Bara någon enstaka frågar hur man mår. Nästan färre nu faktiskt än innan. Kanske är man rädd för svaret, eller också har man inte tid. Man har väl fullt upp med sitt eget. 

Det känns som att jag har tagit ett steg närmre slutet och att nästan ingen tycker att det är någon big deal. Men jag får nog skylla mig själv tror jag. Har alltid varit dålig på att släppa folk in på livet och det är nog därför så många bara finns där ute i periferin.