Löpning är helt klart den träningsform jag gillar allra bäst. Jag är ganska bra på det och tycker det är skönt. Som liten eller ung fick aldrig chansen att bli bra på någon sport. Det föll liksom inte på min lott. Jag drömde om att få vara med i en grupp truppgymnaster eller att få snurra runt bland prinsessorna i ishallen. Men jag var inte direkt skapt för det där. Klumpig och oatletisk var min stämpel och mitt fack. Sport var för mina andra syskon, men helt naturligt inte för mig. Så det blev aldrig att jag testade någon sport, annat än i fantasin. 

Men så var det nån busunge i skolan som började tjata om att jag var tjock. Ett jäkla tröttsamt tjat var det på honom och för att få honom att hålla klaffen, tog jag tag tag i saken. Jag började springa. Och jag älskade löpningen från första stund. Det var så enkelt! Det är så enkelt. På med den simpla utrustningen och in med lurarna i öronen. Att helt ostört få lyssna på go musik, är en av de största fördelarna med löpningen. Och känslan efteråt. Känslan av att riktigt ha använt kroppen och gjort den härligt trött. Kroppen blir trött och avslappnad, men själen fylls av energi. Konstigt att inte fler är löpare egentligen. Det är ju en så himla härlig träningsform! Lite jobbigt förstås, när man inte riktigt att har flåset med sig, men det går ju att träna upp om man bara skärper till sig. 

Jag har hobbylöpt sedan tidiga tonåren. Pressat mig själv på tid och distans, men aldrig tävlat på riktigt. Men så, för en sisådär fem år sedan, tog jag mod till mig och anmälde mig till ett lopp i stan - ett som går längst med vattnet. Jag älskar vatten och jag älskar folkfesten och allt runtomkring en såndär tävlig, så sporrad av en avlägsen vän, bestämde jag mig för att se hur det känns att faktiskt vara med. Ta del från insidan. Vid en av uppladdningsrundorna hände dock någon. Något som satte rätt trista spår i min löparkarriär. Nån liten del i framsidan av foten sa klick och på flera, flera månader gick fotrackaren inte att använda till annat än att lite försiktigt gå med. Det blev operation, trots att man inte riktigt visste vad som var fel. Man öppnade upp och tittade in, men lyckades inte riktigt göra den bättre. 

Rehab har hjälpt lite, men den där foten blir aldrig riktigt vad den varit och det är en rätt stor sorg att vara begränsad sådär. Att inte kunna göra precis som man vill, som man alltid kunnat, för att en nedrans kroppsdel sätter stopp. Jag springer fortfarande, men inte några längre sträckor. Det går inte. Pannbenet tar mig visserligen framåt, men om jag inte lyssnar på den där foten, får jag sota för det i flera veckor. Och åka till farbror doktorn för att få en dos kortison.  

Jag går en hel del nu istället, för att få uppleva skiftningarna i naturen, så som man gör när man springer. För att få energidosen och det meditativa lugnet. Kroppen blir inte trött på samma sätt och det är ingen utmaning att gå. Att gå och springa är egentligen två helt olika. Men om man ser till att vara ombytt till träningskläder, kan man alltid passa på att trycka på lite i en backe och ge sig hän åt lusten att springa en bit, när det liksom inte går att stå emot. 

För har man en gång blivit en gång löpare kommer man alltid av vara en löpare.