Dagen med stort D, var äntligen kommen och det var dags för avresa. Med tåg inledde vi vår färd mot sol och äventyr och vår första anhalt var flygplatsen i Köpenhamn. Min kära far och även min bror, som tittade inom Halmstad under en affärsresa, fick den stora äran att köra oss till tågstationen. Stämningen i bilen var festlig och våra väskor fyllde Volvons bagage till bredden. Äntligen var vi på väg! Resan har varit bokad sedan augusti, så man har ju haft lite tid för att ladda. Vädret i Halmstad var precis så skruttigt som man vill att det ska vara, när man ska ut på resan. Det känns alltid extra bra att lämna stan, när den är sådär vindpinad och grådassig. Tåget kom i tid, vilket chockerade oss alla. Sånt där händer ju nästan aldrig. Vi tog tågets punktlighet som ett tecken på att fru Fortuna hade lagt sin välsignelse över vår resa.  

Oftast när vi reser, gör vi det själva, men den här resan skulle vi göra med Lilla Tjärby-Jannessons. Alltså med makens brossa och hans härliga familj. Vi har ju umgåtts en hel del under årens lopp, men aldrig rest tillsammans. Inte längre än till Helsingör. Det är alltid spännande att resa med vänner man tror att man känner, för det är inte ovanligt att man visar helt nya sidor av sig själv, när man är på resande fot. Spända nerver, oplanerade händelser, jetlag och värme man inte är van vid. Sånt där kan få vem som helst att bli lite personlighetsförändrad. I Laholm klev våra fyra medresenärer på tåget och till ljudet av en skummande Asti Sinsani kickade vi igång vårt gemensamma äventyr. Stämningen var god redan innan, med med gänget samlat och enat var det glada i kroppen riktigt härligt och bubbligt. Förväntan i luften gick riktigt att ta på. 

Vi kom till Kastrup i god tid, förstås. För Håkan hade till sin glädje fritt fått styra över resetiderna och när han får bestämma har man alltid en massa tid till godo. Han älskar att resa, men är inte riktigt sig själv, förrän han nått resans slutdestination. Helt förfärligt viktigt är det för honom att ha 200% koll på allt. Jag måste erkänna att jag blir lite stressad av det där. Ibland skäller jag lite på honom, när jag tycker att hans stressande lägger sorti på resans allt roliga. 

           

Hur som helst skulle Qatar Airways ta oss via Doha till Kuala Lumpur. Första flighten var på fem och en halv timma och andra på sju. Det blir några timmar det, men värre har vi varit med med om. Det som var lite bra med den här resan, var att vi flög när det var svensk natt. Vår förhoppning var att vi skulle vi kunna sova bort lite tid och på så vis undkomma den värsta långflygstristessen. 

Första flygningen gick faktiskt oväntat bra. Maten var god och servicen toppen. På min lilla TV rullade rysaren "Don't breath" och jag just när fötterna började pirra av svullnad och rastlöshet, så var det dags att påbörja landningen. 

                   

Flygplatsen i Doha var imponerande stor och modern, men mellanlandningen bjöd inte på så mycket mer än massa stämplande i pass. Någon tid för att utforska fanns inte. Att det var tåg som tog oss mellan gaterna, säger en del om hur stort stället var. 

Vårt nästa plan var en större modell, men standarden och stämningen var inte densamma som på förra. Hon som ledde flygvärdinnegänget gjorde det med barsk röst och yviga gester och med en sån boss, blir ingen underarbetare riktigt glad. Men vi hade i alla fall tur med våra platser, för planet var inte riktigt fullt, så sessan kunde få två stolar att sova på i stället för en. Och med vetskapen om att hon hade det bra, kunde vi vuxna sova i alla fall lite. 

 

Efter en rekordäcklig frukost, var det åter dags att nudda mark. Klockan 11, svensk tid, lämnade vi Halmstad. Dryga 19 timmar senare, klockan 8.20 landade vi i Kuala Lumpur. Det Malaysiska uret visade 15.20, temperaturen låg någonstans runt 22 grader. Den längsta reseetappen var avklarad utan fadäs.