Den klassiska ursvensken prata allra helst om väder. Länge och väl kan svensken in absurdum analysera hur vädret har varit, hur det är just nu och hur det kommer att bli. Vädret är härligt opersonligt och oladdat och pratar man om väder och vind, håller man lagom avstånd. Oftast är man neutral och överens. Det sällan det blir konflikt, så länge man håller sig till att prata om vädret. Va skönt, tänker ursvensken.

Jag är absolut påverkad av vädret, så på så vis är jag verkligen genomsvensk. Skiner solen ler jag med hela min själ. Om det regnar, och dessutom också blåser, då är jag mer inåtvänd och kanske rentav klädd i svart. Sol ger ljus och värme och kombinationen av de båda är höjden av lyx och världens bästa medicin. Kyla och mörker får axlarna att åka upp och pannan att rynka sig. Så jo, vädret är viktigt. Jag upplever det varje dag, utifrån och in. Men att prata om vädret, det tycker jag är ganska trist. Man kan absolut observera det och kommentera det, men att älta det, det ger mig liksom inget. Och sånt som inte ger mig något, det lämnar gärna åt sidan. 

Överlag ger kallprat mig inte heller värst mycket. Jag ger mig gärna in på djupet ganska fort. Tvärtemot min man, som är expert på kallprat och därför omåttligt populär och omtyckt, vet jag aldrig riktigt vad jag ska kallprata om, när jag träffar någon som jag inte känner så väl. När jag vågar mig på ett trevande försök, känns det ofta som att det blir fel. Som att jag sagt något konstigt, något opassande. Det är lite utav ett problem. För jag vill ju inte att någon ska behöva känna sig illa till mods, som man kan göra när man pratar med någon som säger något lite plumpt. 

Jag vet att jag är dålig på kallprat, så därför har jag lärt mig ställa frågor, som får den andra att prata på. Den egenskapen är jag ganska stolt över, men så ibland glömmer jag bort mig. Lever mig in i det som berättas och ställer en fråga som är lite för på djupet. Några få tycker om när man visar intresse sådär spontant, men långtifrån alla. Någon tar illa upp och tycker att man tränger sig på. Någon blir rädd och tycker att oj, va läskigt. Här blev det plötsligt väldigt djupt. Bäst att titta på klockan, och ta ett stag bakåt, innan något allt för personligt kommer på tal. Det är svårt det där med att prata med folk. Därför observerar och lyssnar jag hellre än att prata, när det handlar om att umgås så där casual på det grunda. Eller så provar jag att säga nåt om vädret. Helst nåt negativt. Det brukar funka bäst. 

Nä, det är inte lätt att vara svensk och hålla sig till normen. Lättare är det nog att vara italienare. Som italienare får man gärna vara lite yvig, personligt och känslosam. Och det som är så härligt med att vara italienare, är att deras favoritsamtalsämne är magen. Så som vi pratar väder, pratar italienare tarmstatus, färg och konsistens. Konstigt va? Prata om magen sådär som om det inte vore konstigt alls. Det kan man väl inte göra!

Jo, i Italien. Och i Italien är det så härligt ljust och soligt. Ofta i alla fall. Oftare än här. Och där behöver man inte äta potatis till allt. Kanske pasta i och för sig, men gärna bara skinka och nåt gott grönt. Och tomat. Och så kan man avnjuta ett glas vin till maten utan att någon viskar och pekar. 

Tänk, om man skulle ta och flytta dit i alla fall. Till italien. Fast jag hade nog inte riktigt passat in där heller. De tycker nog att den som håller sig ifrån gluten är en ärketönt. Glutenfri pizzadeg. Det går nog en äkta italienare inte med på.