Det har alltid varit lite utav ett bekymmer. När hon var mindre var det ett bekymmer för oss föräldrar. Barn måste sova, läste man. Det var så oerhört viktigt att barn sov som de skulle. På dagarna skulle det vilas och på natten måste rätt antal timmar in för att den lilla barnakroppen skulle hålla sig frisk och få en ärlig chans att utvecklas. Det händer så mycket när barnen sover, läste man. Och om de inte sov som du skulle, så kunde otäcka saker hända. Osmart kan man bli, tydligen. Och stressad och orolig. Och kortväxt. 

Vi hade våra duster, lillan och jag. Hon var övertydlig med att hon inte alls ville ta någon tupplur, för tänk vad som kan hända då. Om man blundar och somnar, då kan man ju missa allt möjligt kul. Och om man inte är trött, varför måste man tvunget sova då? Hon skrek och jag stred på. Fastän jag förstod vad det var hon ville ha sagt med sitt motstretande, så stred jag för det jag hade läst och för min oro att inte göra rätt som förälder. Ibland gav hon med sig och sov en liten stund, men oftast var det jag som fick ge vika. Lillan var helt enkelt inte trött. Precis som nu. Oftast är hon inte trött. Jo, på mornarna, men ytterst sällan på kvällarna. 

Men man måste man ju sova, vare sig man vill eller ej. Det förstår hon nu, när hon är lite större. Nån gång är det ju dags att runda av och gå till sängs. Men fortfarande har hon så fasligt svårt för att komma till ro. Och det gör ont i mig att känna hur hon kämpar. Hon vill sova, för hon vet att man måste, men kroppen liksom stretar emot. Oh my, så många metoder vi har provat för att hjälpa henne på traven. Äckliga 5-minutersmetoden gav jag bara en tredjedels kväll. Fy så hemsk och omänsklig! Sova i vår säng, sova på madrass vid vår fotända. Locka med morot, nattlampa och kanske sjunga en trudelutt. Det som funkar någorlunda nu är att varva ner i god tid, läsa bok tillsammans och ha det mysigt och rofyllt. Låta ritualerna ta tid. Köra lite avslappning på dagen, som man upprepar när lampan släckts. På vintern är det lättare, men nu på sommaren har hon det riktigt tufft, min lilla sessa. 

När jag åter hör hur hon snyftar, för att det är så himla trist och tillslut stressande när John Blund inte gör sitt, då känner jag mig hjälplös. Hon får vara uppe långt längre än vad som är normalt och även om det bär mig emot, sätter jag klockan för att väcka henne i tid. Sover hon för länge - då är det kört. 

Usch, vad det är jobbigt att känna att man inte räcker till! Att inte kunna hjälpa! Man vill ju inget hellre. Jag måste hitta ett sätt som hjälper henne att vända trenden, så att inte ångesten inför att somna blir starkare än vad den redan är. 

Att sitta uppe och lyssna på natten tillsammans och lägga sig när man är riktigt trött. Det vore trevligt. Men det är väl inget alternativ. Den metoden har jag aldrig läst om i någon bok, så den är väl inte korrekt alls, antar jag.