Hon är helt galen, men lilla skrutt. Hon sällskapar mig gärna på mina löparrundor, vilket är härligt, för när vi är ute får vi verkligen chans att prata. Hemma finns det alltid något som stör. Tvätt som ska tvättas, disk som ska diskas eller datorspel som ska spelas. Ute i naturen är det bara vi. 

Oftast cyklar hon bredvid när jag springer, men ibland springer hon precis som jag. Det som gör att jag tycker hon är helgalen, är farten hon håller. Jag har betydligt mer löparerfarenhet, dyrare skor och längre ben. Man tycker ju att jag borde vara snabbare. Men nej. Utan att bli flåsig hänger hon med i mitt behaglighetstempo. Och när vi kör lite intervaller och trycker på mellan två lyktstolpar, då är det på riktigt knappt att jag hinner med. Det får mig att känna mig stolt. Stolt och lite gammal.

Hon är bara 9 och min förhoppning är att vi ska ha många goa löprundor tillsamman under hennes uppväxt. Att träna ihop och tillsammans är verkligen kvalitetstid.    

       

Löpning och cykling är för övrigt bra sätt att aktivera lilla skruttan. Hon befinner sig i en ålder mittemellan stor och liten nu och har svårt för att komma på vad hon ska leka. Rummet är fullt av grejer som hon känner sig för stor för. Helst vill hon spela dator och padda, när inte jag, hennes far eller nån kompis har tid att aktivera. Spela eller läsa bok. Läsa är ju bra och att spela är inte bara ont, men det ger inte nån vidare kondition. Och man måste ju röra sig ibland, så att man inte blir en soffpotatis.