Man kommer hem från jobbet. Mörkret har lagt sig. Vinden viner och biter. Så fort ytterdörren slagit igen, stundar vintervardagens absoluta höjdpunkt.

Ett hej, ett smile och en kram i förbifarten, sen styrs stegen mot sovrummet, där de anständiga kläderna åker av och byts ut mot något mer lätt och ledigt. Bara fötter, mjuka byxor och makens använda T-shirt. Då åker axlarna ner och kroppen drar en suck av välbehag. Det är som att trycka på stressjagets av-knapp.

Bäst effekt har T-shirten. Det är något visst med den där använda tishan. Den är mjuk och uppvärmd och den luktar så tryggt och gott. Ljuvligt luktar den.

20 år var jag när vi blev ett par. Vissa är vuxna när de är 20, men det var inte jag. Och inte maken heller. Vi hade inte vårt på det klara och visste faktiskt inte alls vad vi ville göra med våra liv. Jobb och så hade vi, men vi var inte redo för att landa och slå oss till ro. Han hade ytterligare en FN-mission i kroppen och när han drog till Kosovo, lämnade jag vår hemstad för att leva livet som universitetsstudent i en annan. Vi levde våra liv och körde förhållandet på distans. Skrev brev och skickade små presenter. Då och då talades vi vid via raspig telefonlinje.

Trots ständigt omgiven av  livliga studenter, kände jag mig alltid ensam den där tiden. När ensamheten och saknaden blev för övermäktig, tog jag första bästa tåg till hemstaden. Oavsett dag eller tid på dygnet, så tog jag min ryggsäck och drog.

Jag minns doften som välkomnade mig när jag öppnade dörren till vår tomma lilla lägenhet. Men mest av allt minns jag T-shirten. Hur jag borrade näsan i den, blundade och fyllde hela mig med den ljuvliga doften av han.  

Den fick mig att må bra. Och samma effekt har den idag.