Maken sa det för ett par veckor sedan. Jag hade haft en tuff kväll, där nya känslor i kroppen väckt oro över att lymfomet skulle ha muterat och tagit ny form. Jag hade varit ledsen och tyngd och han hade, som vanligt, funnits där. Utan att döma eller ge en tips, hade han tyst och stillsamt omfamnat mig med sin trygghet. 

Dagen efter kändes det bättre, men oron fanns fortfarande där. Och det var på eftermiddagen, när vi på varsitt håll försökt landa och tänka igenom allt ihop, som han klokt och i all välmening sa det. "Man kanske bara ska försöka att inte tänka på det..."

Att han sa så gjorde mig fundersam och faktiskt också stött. Trodde han verkligen att det var så enkelt? Hade han inte förstått att jag ständigt och med all min kraft kämpar för att hålla tankarna på cancern  borta? "Försöka att inte tänka på det... " Visste han inte hur skoningslöst cancern själv tar sig rättigheten att alltid finnas levande i ens medvetande precis hela tiden. Att den inte viker för någon som helst form av positivitet, utan helt hänsynslöst alltid finns i varje tanke. I gråten och i skrattet finns den där. 

Jag var tvungen att lyfta det här med honom idag. Berätta att det inte är så lätt som att helt enkelt bara inte tänka på det. Och det visade sig att jag hade missförstått honom helt. Tanken om att inte tänka, var riktad lika mycket till sig själv som till mig. Det han sa var mer tänkt som en tanke som han satte ord på till sig själv, än ett tips till mig. 

Jag visste faktiskt inte det. Att han kämpar emot de där tankarna lika mycket som jag. Oron är uppenbarligen lika närvarande hos honom. Och det gör mig ont. Att jag har orsakat att maken går med vånda som ständigt sliter och drar i honom, det känns milt sagt för djävligt. Han förtjänar att inte behöva oroa sig för mer än det vardagliga. 

Men, att veta att han oroar sig så, det stärker min tilltro till att beslutet att vänta med att berätta för dottern är det rätta. Dottern ska bli informerad tids nog, men hon ska inte behöva gå tyngd fler dagar än nödvändigt.

För ovissheten tynger. Oundvikligen.