Det är med glädje och skräckblandad förtjusning som jag sällskapar dottern i hennes resa från liten till stor. Det är svårt att hänga med och jag förvånas nästintill dagligen över hur faktiskt stor och otroligt modig hon är. För hon är stor, fastän hon bara är 10. Och hon är verkligen modig.

Hon är inte modig på det sättet att hon inte räds någonting. Hon är modig för att hon kämpar på fastän hon räds. Hon tänker stort och länge. Förutser konsekvenser, potentiella faror och snedsteg i varje ny situation. Men även om hon är av den sorten, som alltid har faror med i sin kalkyl, så kör hon på. Hon utmanar sig själv varje dag och möter sina rädslor. Just därför imponerar hon så oerhört på mig.

Vi är olika, för jag tänker inte helt i samma banor som hon, och därför kan det ibland vara lite svårt för mig att sätta mig in i hennes situation. Jag kan ibland tycka att hon ältar. Och det är inte sällan som jag känner oro för att hon ska älta sig själv sönder och samman. 

Ofta försöker jag få henne att inte fastna i det som känns tufft utan istället klänga sig fast vid det som känns bra. Och ibland är hon med på hur jag tänker, men ibland blir hon frustrerad över att jag inte vill låta henne kalkylera faror in absurdum. Det verkar som att hon behöver älta ibland, för att komma fram till en lösning som känns rätt och bra. "Jag är inte som du, mamma. Jag kan inte vara sådär jäkla glad och positiv hela tiden. Jag kan inte det. Det är faktiskt inte så lätt."  

Hon hjälper mig förstå hur det är att vara hon och jag tänker att vi har mycket att lära av varandra. Men jag tycker det är konstigt ändå, att vi tänker så olika. För vi har ju umgåtts en hel del. Borde inte det där med arv och miljö ha påverkat och smittat av sig mer? Nä, hon är sig själv och hon gör som hon vill. Min modiga kloka grubblare. 


Utan att vilja stjäla fokus och förminska dotterns tankar försöker jag ibland sätta ord på det faktum att det inte alltid är så lätt för mig heller. Jag är rädd jag med. Jag kalkylerar också med läskiga faror. Men jag är vuxen och hon är barn. Så kanske ser vi farorna på olika sätt. Och kanske är det för att jag vill statuera exempel, som jag lyfter allt positivt och klamrar mig fast vid det. 

För någonstans i mig vill jag så gärna att hon ska vara ett skuttande obrytt litet barn. Det sliter i mitt hjärta när jag ser hur hon fightas med alla stora tankar. Det är inte lätt att vara liten. Det är det verkligen inte.  Och det är inte heller så lätt att vara den som förväntas vara stor.