Mamma i farten

Folk har inget tålamod idag, brukade min mormor säga. Man kan ju inte hoppa av båten bara för att det börjar gunga lite grann. Det går upp och ner, så är det bara. Det är livet. Man måste ha lite tålamod. 

Hon var så klok. Så lugn och sansad. Så stark. Ögonen vattnas när jag minns min fina mormor Gittan. Hon fanns alltid där och jag saknar henne så. Stenen av sorg och saknad blir extra tung när jag tänker på om hon faktiskt visste och förstod hur mycket hon betydde för mig. Jag tog mig inte tid att hälsa på henne så ofta som jag borde i slutet. När hon var som mest ensam. 

De fann varandra redan som unga tonåringar, min mormor och morfar. Morfar var en hyvens kille. Alltid något projekt i farten. Stilig, charmig och sådär fint uppfostrad som män av hans tid ofta var. Han älskade bilar som glänste och ordning och reda. När man åkte bil med morfar skulle man ta av sig skorna innan man klev in, så att man inte smutsade ner golvmattorna av plysch. Det var inget konstigt med det. Så gjorde man bara. I alla fall om man var barn. Hur de vuxna gjorde, det minns jag inte riktigt. 

Man fick gärna leka hemma hos mormor och morfar, men helst skulle man hålla sig på mattan i vardagsrummet om man ville härja runt. Och när man lekt klart gick man till den låga mörkbruna byrån i hallen, för att ta fram den lilla mattkammen. Med den borstade man fransarna fina och raka. Sen la man tillbaka mattborsten igen. Inget konstigt alls. Besöken hos mormor och morfar inleddes alltid  med ett varmt och välkomnande "Nämenhej, Caroline". Alla andra kallade mig Lina, men inte mormor och morfar. De sa alltid Caroline. För jag hette ju det. Så fort man kommit innanför dörren gick morfar Boris till badrummet för att hämta etuiet med nagelvårdstillbehör, tog fram kökspallen och drog ut köksbrädan av trä. Sen putsade han och fejade mina naglar tills de blänkte så fint. För om man hade ovårdade naglar eller smutsiga skor, då kunde man då rakt inte räkna med att hitta någon att dela livet med. Vilka skor jag än hade, tyg eller skinn, så sken de som nya efter ett besök hos mormor och morfar. 

De hörde ihop, mormor och morfar. Tänk att dela ett helt liv med någon. Tänk så mycket man hinner gå igenom. Vi pratade ofta om livet och kärleken, mormor och jag. Det var henne jag bad om råd när jag kände mig vilsen. Det hon sa om att ha tålamod, det var verkligen viktigt för mig att höra. Jag som letar äventyr och kryddor som gör livet lite mer livligt, jag behövde verkligen just det rådet. Och visst hade hon rätt, mormor Gittan? Visst är det nog så att folk har för bråttom idag. Är för otåliga och skiljer sig även om de kanske inte gett förhållandet en ärlig chans. 

Jag minns aldrig att de bråkade, min mormor och morfar. De gnatade på varandra om allt möjligt vardagligt, men jag minns aldrig att jag såg något annat än kärlek och respekt i deras hem. De hade roligt ihop och satte stort värde i att ha gemensamma intressen, likväl som enskilda. De reste och upptäckte världen tillsammans, spelade bridge med vänner i tid och otid och tog små utflykter med den alltid nytvättade bilen. Livet flöt på i sin gilla gång.   

Jag hjälpte mormor och morfar att hitta ett äldreboende när det blev dags. De ville det. Behövde det, för morfar var så dålig. Men efter flytten dit blev inget riktigt som vanligt. De fick inte bo i samma rum, utan på varsin ände av den ljusgula korridoren. De fick inte sova tillsammans, som de gjort i över 70 år och bara tanken på hur det måste ha känts får mitt hjärta att kvida. Varför stred jag inte mer för att de skulle få bo ihop och tillsammans?

Något år efter flytten gick morfar bort och mot sin vilja lämnade han mormor kvar. Hon blev så tyst efter det. Om jag skulle få chans att ge mormor ett råd, såhär nu i efterhand, skulle det vara att man måste prata. Om man håller inne på allt, så växer det bara. Tutelitut, det måste ut. Men hon höll hellre inne, när inte morfar fanns där. Inte en gång att hon klagade, men det syntes så tydligt att hon inte ville mer. Hon älskade oss alla, men utan morfar var inte livet värt att leva. Älskade Gittan. Min förebild. Min livs stora idol.