Jag minns det som om det vore igår. Jag stod där, mellan baren och dansgolvet, och hade lite sådär bara lagom småkul, som jag alltid hade när vi var ute. Min vackra vän glänste som hon brukade och bredvid henne var jag sällan mer än en skugga. Hon hade första tjing i alla lägen och jag brukade få kompisarna, vars roll i regel var samma som min. Vi som blev över.

I vilket fall var jag ändå redan upptagen då. Av en annan, som faktiskt var både snygg och populär. Jag var inte vidare kär, men det var kul att han ville ha mig, så just då var det vi. Jag tror till och med att han var med den här kvällen, kvällen då det sprakade till något alldeles mirakulöst.

Mellan baren och dansgolvet stod vi alltså, min vackra vän och jag, och funderade på vilket som skulle bli vårt nästa steg. Vårt nästa drag i spelet. Det var annandag jul, hemvändarkväll och alldeles toktjockt med folk på stället. Jag var 20 år fyllda och nyss hemkommen från USA. Ett äventyrens land, som jag var övertygad om att jag skulle återvända till, så fort jag bara kommit på hur. Jag minns att jag kände mig vilse i vimlet där jag stod. Grå byxor, högklackade skor och tight röd topp. Och lite vilsen.

Från ingenstans dök han upp. Eller inte från ingenstans, men från bakom mig, så att jag inte såg. Inte såg vem han var. En kram bakifrån. Någon, som jag inte visste vem det var, pressade sin hårda kropp mjukt mot min baksida, samtidigt som han varsamt la armarna runt min midja. Den märkliga känslan av tusen och åter tusen fjärilar i magen, upprymdheten i bröstet och det bultande hjärtat. En kram från en okänd och en kemisk reaktion, som tydligt berättade att det hör var något alldeles särskilt och speciellt. 

Efter det har det alltid varit vi. Håkan och jag. Det har inte varit självklart i alla lägen, för som unga bråkade vi hejvilt. Men vi utvecklas och invecklas tillsammans och sida vid sida. Otaliga äventyr, resor, två lägenheter, tre hus, en hund och ett barn. Lycka och sorg. Älskog och bråk. Massvis av skratt. Vi lever och lär tillsammans och aldrig ska jag glömma känslan av den där kramen. Känslan som säger mig att det är värt att hålla fast, oavsett vad.