De började växa till sig redan när jag var ung. Kanske var det för att jag hade haft för trånga skor i min barndom eller kanske var det gener och arv. Jag vet i fasen varför jag fick mina hallux valgus, men jag de har länge varit en del av mig och jag har lärt mig att anpassa mitt liv efter dem. Jag har accepterat att mina fötter inte är av den där raka, nätta, kvinnliga varianten, utan mer har formen av en ankas. 

Högran har varit lugn och stillsam i flera år, men vänstran har bråkat och ställt till det. Sakta men säkert har vänsterknölen vuxit till sig och gjort hela foten deformerad. Och ju mer den vuxit, desto ondare har det gjort. Träningen och löpningen har blivit drabbad och i min jakt på lösning jag har provat en uppsjö av löparskor och "hjälpmedel". Det finns många träningsskor som är anpassade efter halgusfötter, men det har ju inte varit skorna som varit problemet, utan knölen i sig. Utan att nå resultat har månadslöner lagts på tåseparatörer, inlägg och annat som sägs skola hjälpa. Men nej.  

Jag har vant mig vid en sovställning som gör att jag kan ha vänsterfoten hängande utanför sängen, så att inte knölen belastas. Men man rör sig ju även sömnen, så fler gånger varje natt har jag vaknat av att knölen smärtar. 

Smärta är en del av livet, men det är ju även sömn och träning. Och eftersom jag föredrar de två sistnämnda tog jag efter långdragna funderingar beslutet att via egenremiss kolla upp mina möjligheter till operation. Det tog inte lång tid innan jag fick tid för en första träff med läkaren Maria Cöster på Capio Movement i Halmstad och strax efter det även en tid för röntgen. Dr. Cöster gav ett proffsigt intryck och rekommenderade operation av vänstran. Kanske var knölen på vänsterfoten en av anledningarna till att högerfoten så ofta drabbas av inflammation. Kanske gör knölen att jag belastar fel, tänkte hon. Hon kunde förstås inte lova något och var noga med att påpeka att en operation alltid innebar en risk. Komplikationer kan tillstöta, sa hon och så fick jag en procentsats på ungefär hur ofta det går illa. Jag gillade Maria. Hon var kortfattad, tydlig och lugn.  

Tid för OP sattes och jag gick hem för att läsa på lite mer. Det finns en del som bloggat om sina hallux-operationer och att läsa deras berättelser var nyttigt. De festa verkade nöjda med beslutet. Vissa tyckte operationen och tiden efter varit sträng. Andra hade inte haft så värst mycket besvär. Men den stora merparten var nöjda med resultatet. 

Mitt enda bekymmer var den långa konvalescensen. 8 veckors sjukskrivning var det som rekommenderades, men i min värld är inte det genomförbart. Tanken på att vara borta 8 veckor från jobbet känns helt galen. Vad gör man hemma i 8 veckor? Kan man ens leva med att sätta andra i skiten genom att inte göra sina uppgifter på jobbet, i nästan två hela månader? Gå ner i lön och därigenom låta operationen gå ut över familjen. No way Jose. Och hur skulle min rörliga person påverkas av att vara funktionsnedsatt en så lång tid?

Två gånger bokade jag av min operationstid och min velighet fick antagligen Dr. Cöster att skaka på huvudet. Men i somras, när stortån började vika sig inåt så pass mycket att den antastade min stackars pektå, då klubbade jag mitt slutgiltiga beslut. Knölen måste bort. Den kommer inte bli bättre av sig själv, utan uppenbarligen helt tvärt om, så det är lika bra att ta den nu. 

Dr. Cöster var lika förstående som en klok gammal mor och en ny tid sattes. När beslutet väl var taget släppte jag tankarna på operationen nästan helt. Inte förrän dagen före operationsdagen började tankarna snurra på riktigt. Jag, som oftast är lugn som en filbunke, blev faktiskt riktigt nervös. Tänk om det inte alls skulle bli bättre. Vilka var nu de där procentsatserna som Dr. Cöster nämnt vid vårt samtal? Hur nära inpå operationen gick det att boka av..?