Vi har väl kanske inte haft något riktigt flyt i relationen den senaste tiden, maken och jag. Det har varit lite knaggligt, sådär som det är ibland. Minsta lilla grej har lett till tjafs, ibland rentav till bråk. Bråk som inte gett något utan bara tärt. Stundtals har vi bara gått runt och varit obekvämt och halvstelt tysta. Vi går igenom sånahär perioder ibland och nä, det är inte särskilt kul. När jag tittar tillbaka kan jag se att jag absolut kunnat undvika ett och annat tjafs. Jag hade kunnat agera annorlunda, men om jag ska vara ärlig, och det ska man ju, så har jag faktiskt inte haft lust. Jag har känt för att vara sådär sur. Som en liten surkärring. 

Det blir sådär ibland, när man lever ihop och sida vid sida varje dag. Det hade förstås varit härligt om det var klackarna i taket jämt, men sådan är nog inte verkligheten för någon. Som gifta umgås man ju en hel del, så det är klart att man ibland retar upp sig. Kanske hänger man upp sig på en egenhet hos den andra, en egenhet man inte helt förstår sig på. Eller kanske blir man bara trött på det faktum att man ofta måste kompromissa. För man är ju från början två. Och även om man är två och helt naturligt lite olika, så ska man driva familjen framåt som en. Eller i alla fall som enade. Sånt kan ibland vara svårt.   

Så vi har gått runt och surat ett tag, men idag tror jag att vi båda unisont, fast var för sig, bestämde oss för att nu fick det vara sluttjafsat. Det var bra att vi gjorde det, så att inte tjafset växte till sig och blev något svart och stort, när det egentligen bara var något beige och omärkvärdigt som vi tjafsade om. 

Strax innan vårsolen försvann in i det genomfuktiga kvällsdiset, slöt vi slöt samman i en rask promenad. Det var skönt. Med livliga rörelser pratade jag på på om det jag hade på mitt hjärta, medan maken fyllde i på sitt lugna kontrollerade sätt. 

Promenaden gjorde oss gott. Vi skrattade och hade kul, så som jag älskar. 

Nu känns det bra igen.