Jag gillar den sortens träning där man riktigt svettar ner sig. Träning där man kämpar sig högröd i ansiktet och verkligen tar i. Den där riktigt goa känslan i kroppen, den kommer bara efter ett riktigt kötta-pass.

Kroppen är skapt för att användas och så länge den fungerar som den ska, tycker jag att dess ypperliga funktionen ska nyttjas. Därför är jag också ett stort fan av den dagliga vardagsmotionen. Jag står hellre än sitter och går hellre än står. Hiss är för mesar och nyopererade. Jag är inte en sådan som in absurdum jagar motion, men får jag en chans  att röra på mig lite, så brukar jag ta den. För jag mår bra av att röra mig. Så enkelt är det. 

Svettiga pass står alltså högt i kurs, men det är också något magiskt med promenader. Precis som löpning, är promenader lite som terapi. Kombinationen av frisk luft, natur och fysisk aktivitet. Det går ju inte att förneka, att en promenad är bra för hälsan. Man kan inte heller säga att man har tröttnat på att promenera, för man kan ju variera promenaden i all oändlighet. Gå på olika ställen, i olika miljö, för omväxling. Låt pumpande go musik strömma in i öronen eller njut av naturens ljuvliga tystnad. Lyssna på pod, med nån intressant dokumentär eller, bäst av allt, gör sällskap med en trevlig vän.

En fika-date tar jag gärna över en kopp kaffe på gående fot. För aldrig får man väl sagt så mycket bra, som när man går på promenad med en vän. Bäst snack med maken, har jag när vi är ute och går. I början var det svårt att få med honom ut. Han tyckte det var så tråkigt att gå, sa han. Men, nu på "äldre dar" hänger han gärna på. Och det är jag glad för. Utan att bli avbrutna, pratar vi igenom livet när vi går. Vi går på djupet och sätter ord på sånt vi inte pratar så mycket om annars. Vi tar beslut och när orden är slut, njuter vi i tysthet av att bara gå tillsammans.    

Väl hemma känner man sig nöjd efter att ha tagit sin promenad. Glad och lite stolt för att man tog sig tid att gå. Nöjd i både kropp och knopp.