Vänner från förr, såna som har känt en sedan urminnes tider. De har all bakgrundsfakta och behöver inget intro. De förstår utan att man behöver sätt ord på och med dem kan man vara precis den man är. Med gamla vänner känner man sig trygg. 

Nya vänner. Lika härligt som det är att hänga med vänner från förr, lika givande kan det vara att umgås med nya. Det kan vara befriande att umgås med en som inte har en klar bild av vem du egentligen är. Eller vem man var. Med de gamla vännerna är det redan kört, de har redan bilden klar, men med nya vänner får man en chans att putsa till bilden lite grann och rätta till sånt man kanske inte är så nöjd med.  

Att iaktta människor. Jag är genuint nyfiken av mig, och super gärna in min omgivning genom att observera den. Observera och lite sådär med ett halvt öra tjuvlyssna. Att studera andra, ger nya dimensioner på hur man kan se på saker och ting, på hur man kan tänka, lösa problem och konversera. Det hjälper en att förstå människan lite mer. För hon är rätt komplicerad, den gemene människan. Det är hon allt. Och när man studerar henne blir man alltid förundrad. Kollektivtrafik är bästa stället för observationer. Där händer mycket kul. Köer och restauranger är andra. Och varuhus, likt GeKås. 

Resor. Den lilla resan, den som kanske mer räknas som en utflykt, den älskar jag. Den kanske tar dig till en skogsdunge en bit bort eller till en strand som du inte upplevt förr. Likväl älskar jag de långa resorna, som tar dig över haven och bort mot något kittlande okänt. Gemensamt för resor är att de erbjuder avbrott från vardagen. Är man på resa, eller utflykt, då umgås på nya ställen. Man upplever nytt, äter nytt och lär känna nytt. När man är på resande fot, då får chans att se en ny yttepytteliten bit av den stora yta som utgör vår magnifika värld. Det berikar. 

Havet, åska och oändliga fält. Det är något med det där stora, som får en att känna sig underbart liten och helt utan kontroll. Svajande fält som aldrig tar slut. Åska som mullrar så att det känns i hela magen. Havet - gnistrande blankt eller rytande böljande. Sånt älskar jag.  

Att göra det man inte får. Jo, det bor en liten ligist i mig. En liten hornbeprydd och äventyrslysten rackare. Jag är ingen brottsling. Om man bortser från min tunga högerfot. De lagar jag bryter är mer de där oskrivna och trista. De som säger vad man bör eller framför allt inte bör göra. De triggar mig och jag går igång på att göra tvärtemot vad de säger. Jag älskar, helt enkelt, att göra sånt man inte borde. Det känns befriande. "Vad ska de andra säga" brukar make och dotter undra, med lätt stirrande blick. "Ja, vad ska dom säga?!" svarar jag då. Uppspelt och laddad till tusen. I ärlighetens namn får de säga vad de vill. 

Frukostar som varar till lunch. Såna frukostar får mig att må bra. På morgonen är jag som bäst om det är lugnt och fridfullt runtomkring mig. Och är jag ledig tar jag gärna tillvara på dagen genom att såsa och slappa så länge jag får. Så länge jag vill. Och när jag slappat klart, då är det fullt ös fram till läggdags. 

Folk som tar sig tid att låta blicken mötas och sen bjuder på ett hej. Den sortens oväntat trevlighet överraskar och glädjer. Överlag borde vi heja mer på varandra, tycker jag. Ibland gör jag små test och bestämmer mig för att heja på alla jag möter, när jag är på promenad. Man märker att vissa tycker att man är värsta knasbollen. Andra blir så glada så. 

Klassikern: husdjur och barn. Barnens ohämmade ärlighet och klarsynta sätt att se på saker och ting. Husdjuren, som kravlöst finns där och bara älskar. En utsliten klyscha kanske, men jag älskar barn och djur ändå.

När man listar det man gillar är det svårt att sluta lista och faktiskt sätt punkt. Listan går ju att göra nästan hur långt som helst...