Folk som kör bil och samtidigt håller på med sin telefon. Dom gillar jag inte. Jag lovar att det som händer i telefonen kan vänta. Och om det inte kan det, får du faktiskt ta och stanna till. Du riskerar liv, fattar du väl. Ditt liv och andras. Öva dig på att göra en sak i taget. Det kommer göra dig gott. 

Folk som cyklar och samtidigt håller på med sin telefon. Dom gillar jag inte heller. Av samma anledning som ovan. Jag är ärligt förundrad över att minst lika många vuxna som unga tittar ner i sin telefon samtidigt som de rusar fram i full fart på sin tvåhjuling. Vart är världen påväg, undrar jag, när vuxna och tillsynes välutbildade håller på sådär. Vinglar runt och glor ner i en töntig skärm, istället för att titta upp och fram på det de är påväg mot. Lite sorgligt är det allt.

Vuxna som skäller på sina barn i tid och otid. Det är klart att man måste få lov att säga ifrån på skarpen ibland. Om barnet är påväg mot något farligt och behöver stoppas fort. Om man har försökt på ett pedagogiskt vis först, men inte nått lycka och fått helt slut på tålamod. Då får man skälla, under förutsättning att man vardagligen kramar mer än man skäller. Men om man har för vana att skälla mest hela tiden, då hamnar man högt upp på min lista över sånt jag inte gillar. Att bli skälld på är ju skittrist. Det tycker alla. Liten som stor. 

Politiker som lovar tjockt, men håller tunt. Egentligen stör jag mig på politiker överlag. De är människor de med. Absolut är de det. Fredrik Reinfeldt är en av mina favoritsommarpratare, men ändå. När det är dags för val och de står där och bara lovar och lovar, då får de mig att bli så himla irriterad. Det är bra att tänka stort och våga drömma om hur man ska få samhället att bli perfekt, men att lova en massa som man garanterat inte kan hålla. Det är töntigt, tycker jag. 

Flera kalla och regniga sommardagar på raken. Vad är problemet liksom? På sommaren ska det vara sol och varmt. Kallt och regnigt hör till vår och höst. Var sak på sin plats och varje egenskap till sin enskilda årstid. På sommaren vill vi ha sol. Basta.

Folk som pratar bakom ryggen istället för konfrontera. Om man retar sig på något som kretsar kring en person, då kan man välja att antingen ta tag i eller släppa. Tar man tag i kan det bli en konflikt, det får man vara beredd på, men när den blåst över känns det oftast bättre. Om man tycker konflikt är läskigt och inte vågar ta tag i, eller om man inte tycker att det är värt det. Då släpper man. Fegt och taskigt är det att smutskasta istället för att fronta. 

Såna som kissar på ringen och sen bara låter det vara. Finns det nåt äckligare än att sätta sig på en blöt ring. Det är lite kris. Man har lite bråttom, så man hinner inte riktigt kolla efter. Känslan av den där äckelblöta ringen. När man ser att det är skvätt lite runtomkring även på golvet och tvingas inse att det nog tyvärr är kiss ändå. Och inte skvätt från vasken, som man först förrsökt intala sig. Fy, va arg jag blir då. Så sjukt egoistiskt och omoget. Kissa på ringen! Hur svårt ska det vara? Jämställdhet i all ära, men var vänlig och bespar mig från lagen om att unisexa offentliga toaletter.  

När religion inte inger hopp och förtröstan, utan istället tolkas som något som rättfärdigar förtryck, hat och våld. Då gillar jag inte religion. Eller så är det människorna som tolkar religionen, som jag inte gillar. Jag har inte helt bestämt mig här. Överlag är jag ganska misstänksam mot religion. Det där med andlig ledare och heliga skrifter. Det känns inte helt logiskt för mig. Det känns lite skumt alltihop.  

Vita bilar. Det är skrittrist att tvätta en vit bil. Den blir ju inte ren! Vitsen med att vårda och putsa all den där plåten, är ju att få fram ett glänsande gnistrande resultat. Om bilen ser skitig ut även efter att den fått kärlek, då känner jag mig lite kränkt. 

Svek. Tänk dig att du litar på en person. Du tror på personen och ger den din tillit och ditt förtroende. Du tillåter dig att tycka om personen, med hjärtat, och tror att personen gillar dig tillbaka. Tror att den är ärlig. Så sviker den. Sviker så att det gör ont. Sånt gillar jag inte. Sånt sätter så djupa spår. 

Döden. Jag brukar hålla mig positiv och tänka att det finns en fortsättning. Att jag ska bli italienare i mitt nästa liv. Eller sengångare eller golden retriver. Att det är min mormor som ibland hälsar på, i skepnad av en gråsparv. Jag vill tro att det känns som att det är hon som kommer för att titta till mig lite och se så att allt är OK. Men tänk om det är så, så som jag räds för ibland, att allt bara tar slut. Man vet ju inte hur det blir efter dagen då man gått och dött. Tänk om det faktiskt inte finns en fortsättning. Det hade varit förfärligt. Ett litet liv är alldeles för lite. Är man någorlunda god, då tycker jag att man förtjänar fler än ett.