Den här veckan den tog verkligen på krafterna. Den började med att jag vaknade på måndag morgon, till ljudet av väckarklockans pip. Redan då var jag halvt slut och inte ens lite klar med mitt sovande. Så trött var jag, att jag nästan på riktigt blev liggandes kvar. Men så skärpte jag till mig. Det här var ju min sista vecka som 38. Den ville jag ju inte missa. Upp och hoppa, unga dam. Ta tag i dig själv och ditt liv!

Kl 6 gick jag upp. Klockan 9 ångrade jag mig å det grövsta. 

Ibland önskar jag av nyfikenhet att man kunde få en liten smygkik in i framtiden, för att liksom se vad den har att bjuda på. Men det är tur ändå att framtiden är sådär oviss. För om jag hade vetat vad som väntade, då när jag låg där i min måndagströtthet, då hade jag faktiskt inte gått upp. Då hade jag ställt in hela veckan. 

Jag hade en plan med vad jag skulle få gjort på jobbet. En plan är bra och rätt viktig att ha. En sån sätter jag alltid på söndagen. Det känns tryggt. Men så mycket har jag lärt mig av alla år som yrkesverksam, att planer spricker och det blir aldrig riktigt som man tänkt. Det är inget jag nu för tiden blir allt för uppjagad av. Men en summering av veckan visar att jag verkligen inte fick någonting gjort. Istället för att beta av, har berget av uppgifter vuxit sig alldeles tokhögt. Varje möte med förälder, rektor eller elev har gett en massa nya uppdrag. Svåra uppdrag som är roliga, men som kräver tid för att lösas bra. Och tid är verkligen en bristvara. 

Och oh my god, va viktig jag har känt mig den här veckan! I mitt uppdrag på jobbet ingår att vara någon som man kan fråga om lite allt möjligt. Jag gillar att man känner att man kan vända sig till mig för att testa en idé eller få svar på en fråga. Det visar att man känner förtroende, tycker jag. Men ibland är jag mitt upp i något, eller på språng och då ger frågorna nästan lite hjärtklappning. Som guru vill man ju svara både bra, rätt och begripligt. Och det är inte helt lätt, när frågorna kommer sådär i farten. Den här veckan har jag fått så galet många frågor. Medan en fin kollega fångat upp mig på vägen för att på svar, har nästa och ibland en där bakom, stått och stampat i sin iver att få undra något som den måste ha hjälp med att lösa absolut nu. Just när jag var upptagen med något annat. 

Jag måste bli bättre på att säga att jag inte har tid, men att man gärna får återkomma... 

Och ordförandeuppdraget i bostadsrättsföreningens styrelse... Ännu mer frågor från alla möjliga håll. Efter slutbesiktning har det också varit ett idogt fightande med entreprenörer och byggherrar till långt in på kvällskvisten. Sånt ger ju inte direkt en kick. Inte såna här veckor i alla fall. Att lära känna grannarna är kul, men att vara ordförande tycker jag faktiskt tar för mycket energi. När jag kommer hem har jag inte tid med sånt där trams. Då vill jag bara ha mina familjeuppdrag. 

Det har helt kart varit svårt att hålla prio på mammarollen, men när jobbveckan började lida mot sitt slut, började stackars Sessan känna sig lite krasslig och då brast det helt och fullt med min ork. Håkan såg och ställde fram en skål godis. Och jag åt, fast det var mitt i fastan. Till godiset drack jag ett glas vin och på så vis redde jag ut även torsdagen. Sessan somnade bredvid mig och hand i hand. 

Och nu när helgen väl är här, har vi fått övernattande besök, som snarkar som en björn och som mer än gärna päser utsträckt i bästa delen av soffan. Han skojar och är kul, men lagar helst inte mat och hjälper ogärna till med disk. Och i morgon ska vi besöka Håkans släkt, kanske rentav gånger två. Det är trevliga släktingar, fina på alla sätt, men jag hade behövt vara själv. Själv eller kanske med god vän. En god vän, ett glas vin och sen kudden. 

Tant är sliten. Det svider i magen och pulsen är hög. Påsarna under ögonen är inte längre påsar, utan mer som rejäla säckar. Sådana där stora, som Tomten kommer med, då när det är jul.