I generation efter generation har den löst hängande huden gått i arv. Min förundran över farmors imponerande gäddhäng gick aldrig riktigt över. Hon var smal och fin, men under den tunna armen hängde en enorm mängd hud, som flibberi-flobbrade mest hela tiden. Jag minns hur svårt jag hade att slita min blick, och hur farmor tog tillfället i akt att fuska med korten, så fort hon märkte att gäddhänget satt mig i trans. 

På mammas sida brukar hakan, i takt med att åren går, så sakteliga växa ihop med bröstkorgen. På mormors och morfars bröllopsbild kan man se att mormor, i sin ungdom, hade en sylvass och klockren käklinje. Men ju äldre hon blev, desto mer hud ansamlades och hur noga hon än räknade sin viktväktarpoints, var kalkonhakan uppenbart oundviklig. 

Det är dit jag är påväg, mina kära vänner. Mot over all slapp hud, gäddhäng och kalkonhaka. När 38 nu börjar närma sig 39, vet jag att vinden har vänt och att tiden är här. Huden har släppt från sitt fäste och sakta men säkert börjat sin resa nedåt.  

Spelar roll, tänker du. Nä, det spelar väl kanske ingen roll. Med haka likväl som utan, var mormor en underbar person. Och det var farmor med. Den lösa huden gjorde ju egentligen varken till eller från. Och jag kommer väl vara densamma jag med, antar jag. Mjukare förstås och lite mer oskarp i kanterna. Men inuti är jag fortfarande lika härliga jag.