När sköterskan som kom för att berätta att det var min tur tittade sig omkring och frågade om jag kommit ensam, förstod jag vad som väntade. Beskedet som läkaren hade att ge skulle inte bli positivt. 

Och precis så blev det. Kort träff med okänd läkare på öron- näs och hals, som berättade att lymfkörteln de tagit ut visat sig vara cancerogen. Lotsning av snäll sköterska upp till hematologen på avdelning 71. Handskakning med en Pernilla som berättade var jag var, vad som skulle hända nu och att hon skulle vara min personliga kontaktsköterska framöver. Henne kunde jag ringa när som. "Är det så illa" tänkte jag och sa tack. Kort väntetid i tystnad och avskildhet tillsammans med tyst medelålders kvinna. Blek och utan hår   

Lymfom. Cancer. Det ordet är svårt att inte känna skräck inför. Skit också.

Så kom en läkare och presenterade sig som Lennart. Vi gick in på hans sjukhusgula rum, där han sakligt och trofast informerade lite mer om vad lymfom egentligen är. Tydligen finns en rad olika varianter, varav vissa kräver ganska tuff behandling medan andra är av en mildare art. Som det lät på Lennart är alla varianter botningsbara och jag tänker att något annat alternativ än att bota inte finns. 

De nästa veckorna ska man utreda vilken sorts lymfom som just min är. Lennart passade på att ta prov från min benmärg idag. Den undersökningen var inte direkt behaglig, men nödvändig för att utesluta att cansercellerna bildas i blodet eller i märgen. Och så togs ytterligare blodprov av alla dess slag. Uteslut. Uteslut. Uteslut  

Om någon som känner mig och min familj händelsevis skulle läsa det här, vill jag vara tydlig med att dottern i nuläget ska hållas utanför och lyckligt ovetandes. I alla fall tills läkaren gett besked om hur stort fel det egentligen är på mig. Sessan ska verkligen inte oroas i onödan. Maken min vet förstås och mest synd tycker jag faktiskt att det är om honom. Han har just fått besked att hans mamma också är sjuk och jag tycker att han hade kunnat få chans att fokusera helt på det. Det är jobbigt att stå vid sidan om och det är lätt att man oroar upp sig rejält. 

Men att oroa sig tycker jag inte man ska. Jag vet att jag kommer vinna, om det nu skulle bli fight. Jag är laddad och redo, om än med lite darriga händer. 

Fuck cancer, eller hur är det man säger?