Jag har konstaterat det tidigare. Det är något i livspusslet som gjort att jag inte varit mitt vanliga sprallglada jag under våren. Ett missnöjde har växt till sig och tagit energi. Jag har försökt få till förändring, utan att vara allt för dramatisk. Men faktum kvarstår. Något skaver. Och jag tror mig veta vad det är.  Jag kommer inte till rätta med min yrkesroll på skolan där jag jobbar. Jag visste att det skulle bli svårt, för rollen har ju inte funnits på bygget innan. Jag visste att alla skulle ha sin vinkel på vad de kunde dra för nytta av min profession. jag visste att många var starka och jag såg det som en spännande utmaning. Vid terminens start kände jag mig kompetent och trygg och jag var laddad för att sätta en roll som passade just den här organisationen. Rollen ville jag sätta tillsammans och i samspel. Men det var alltså svårare än vad jag trodde. Det har tagit energi att försöka få till något bra. Och så har jag känt jag mig lite ensam. I mångas ögon kanske jag framstår som en solitär, men sanningen är att hur starka åsikter jag än har och hur hårt jag än driver, så är jag som bäst när jag tycker och driver tillsammans. Inte själv. 

Att uppdraget tar energi är en av anledningarna till att jag väljer att sluta. Energin måste jag bli bättre på att hushålla med. Jag älskar att arbeta, men energin måste först och främst räcka till för det som är absolut viktigast; familjen och mig själv. Egentligen vill större delen av mig vara kvar på den här skolan, för att lägga manken till och få åstad något riktigt toppen. Men jag räcker inte till. Ett nederlag, sett från min sida. Samtidigt är jag trygg i beslutet.  

För i mitt nya jobb kommer jag åter igen få arbeta mer direkt med barnen. Barnen som jag brinner så starkt för. Som specialpedagog jobbar jag mer mot vuxna, men i ärlighetens namn är barnen de jag älskar mest. Nu når jag barnen mest via andra vuxna. Jag ger andra vuxna tips, men får sällan chans att testa själv. Och jag saknar att testa och faktiskt få göra, så jag lägger specialpedagogyrket åt sidan ett tag och går tillbaka till en lärarroll. 

Nytt jobb till hösten alltså. Igen. Att hoppa runt såhär känns förstås inte bra alls. För jag bygger en hel rad relationer, som hastigt måste brytas. Kanske väcker jag en gnista av hopp hos någon, för att mitt i allt lämna. Ja, det känns som att jag sviker. Samtidigt är jag ju inte oumbärlig. 

Plugget kommer jag fortsätta med. Jag är ödmjukt tacksam för att jag kommit in på universitetet och för det faktum att kommunen bidrar till resor och litteratur. Det känns dumt att inte ta chansen när den ges. Dessutom - att läsa ger ju input, som föder nya tankar och idéer. Jag har lovat mig själv att faktiskt ta 20% i veckan till plugg till hösten, så som jag har rätt till. Om jag kommer hålla mitt löfte, det vet jag inte.