Jag är en av dem som har sådär lätt för att bli tårögd. Egentligen är det ju ingen annans huvudbry än mitt, men det är något visst med tårar. Ibland gör de en situation lite obekväm och då särskilt för den som är bredvid eller mitt emot. För tårar skapar lätt osäkerhet och passar inte alltid in. Men oftast tycker jag ändå om dom. De är ju en del av mig. Min mamma är likadan. Hon tåras också för allt. Och sånt som visar att jag är lik min mamma, sånt håller jag gärna fast vid. Den hon var förr och den hon är nu, lever kvar genom mig. Jag gillar den bilden. 

Tårar är ett sätt att pysa. Pysa när en känsla blir för stark. Jag älskar folk som skrattar rakt ut, med stor mun och högt, men jag är lite för pryd för att skratta så. Istället för att okontrollerat asgarva, släpper jag ut lite skratt med tårar och lite på det vanliga sättet, med ljud. 

När jag ser något som påminner om att det finns lycka och kärlek, då gråter jag en skvätt och om jag är arg, då kommer det i regel tårar då med. Tårar av frustration. När jag tänker efter är det sällan som jag gråter av ren sorg, så som jag tror att vanliga människor gör. När något riktigt sorgligt händer, är jag i regel den enda som inte gråter. Det är rätt konstigt faktiskt... Har hon inga känslor, tänker de som ser mitt till synes oberörda yttre. Jo, det har jag. Känslor så att det räcker och blir över. 

Mest okontrollerade är tårarna när min dotter är med. Jag har gråtit vid så konstiga tillfällen med henne vid min sida. På BVC, när sessan var tre, och hon argumenterade med envisa tanten om att hon visst hade ritat rätt, när hon ritat en huvudfoting i stället för en gubbe med hals och sånt. Då grät jag av stolthet. När hon var liten och sjuk, och jag pratar med läkaren på akuten, då grät jag för att jag inte hade kontroll. Någon gång kom tårarna till och med på ett utvecklingssamtal. Jag var utom mig av frustration över lärarens beteende, som gjorde att min dotter kröp ihop. Men, vuxen som jag är, valde jag att samtala kontrollerat, i stället för att ställa till en scen. Fast kroppen behövde pysa ut det arga och det gjorde den med tårar. Säkert opassande, men oerhört svårt att styra. 

Den som inte vet bättre tolkar kanske tårar som något hysteriskt och tantigt. Som något läskigt kanske. Eller som ett tecken på svaghet. Men tårar är faktiskt inget annat, än ett tecken på att man är mänsklig.