Jag funderar på att tatuera mig. Jag har varit sugen i flera år egentligen, men har bestämt mig för att göra något så ovanligt som att riktigt ta mig tid att tänka igenom beslutet. En tatuering är ju så svår att ångra. 

Jag är märkt med en svart en sedan tidigare. Nere på högra ankeln sitter en symbol som jag lät inka in när jag i min ungdoms glansdagar bodde i Chicago. Symbolen är det japanska tecknet för liv och även om svärtan har bleknat lite, kan jag fortfarande stå för valet av såväl placering som motiv. Tatueringen påminner mig om vistelsen där på den amerikanska kontinenten och om vem och hur jag var då. Jag gillar den och har aldrig ångrat den en sekund, även om den kanske inte är den snyggaste.

Det är svårt att motivera och förklara varför jag känner för att göra fler. Min hud är mitt skal  och jag kan tycka att det är ganska fräckt att pimpa det med sådant som är signifikant för just mig. Budskap, ord och bilder som kortfattat beskriver vem jag är. Det jag funderar på att tatuera in är sådant som är litet och diskret. Jag vill fortfarande vara jag. Tatueringarna får inte ta över utan bara komplettera. Inget stort och blaffigt alltså.   

  

De här två gillar jag skarpt. Kanske kan den med text och bild graveras in på handleden. Eller så kan jag ha den som börjar med ett hjärta, den utan text, på underarmen. Inte lång och stor, utan liten och tunn. 

De här är också fina. 

   

Eller den här. Visserligen är den oerhört mycket i blickfånget och svår att dölja, men jag har ju berättat innan om mina starka känslor kring bullen som sväller upp vid mitt nyckelben. Jag fastnade för den här dels eftersom det är duvor, som ju har sitt klara budskap och dels eftersom placeringen skulle påminna mig om att hålla mig tillfreds med situationen som är. 

 

Gubben är snäll och låter mig göra som jag vill, så länge jag inte gör något alldeles extremt. Men brossan hade absolut brallat på sig om jag satte en på underarmen. Eller på nyckelbenet. Pappa med, tror jag. Vem är hon, tror jag de hade undrat. Vem är hon egentligen? 

Egentligen är jag jag. Mångfacetterad, komplicerad och samtidigt enkel och nog inte svårare än någon annan.